labyrinter

för att alla andra också har gjort det. freja i ett nötskal

Hej tjo tja hello jag är hemma! Därför tänker jag delge mig av mina favorit-hemma-låtar:



Jag är alltså hemma och det känns bra. Solen rinner in genom fönstrena och leker på mina fingrar och snurrar runt i katternas morrhår. Alla sover och det är mitt på dagen fast det är ljust och rent, det enda som förstör lite grann är de svullna finnarna jag har på hakan, irriterade och svidande av sminkrester från gårdagskvällen, då allting var förberedelser inför livet i sin största meningslöshet.

Det gör ingenting. Jag kom hem tidigt idag och det var skönt. Jag kokade kaffe och hällde upp i termos till mamma och pappa som gick ut i den smältande vintern och till butiken för att ta emot kunder, luktade på min kofta som jag öste parfym över igår när Robert och jag var i Skövde. Inne på Kicks, när vi slösade bort lite tid i väntan på olika dryckesuppdrag Robban och jag generöst nog hade tagit på oss för våra kompisars skull, fick jag syn på Miss Dior Cherie, alltså parfymen min underbara syster Malena använder. Så nu sitter jag här och drar in doften från mina handleder och tänker på henne och det känns fint men sorgligt samtidigt. Det brusar lite av guldigt solljus mellan mina lungor. Och runt omkring och i köttet under naglarna. Jag får inte gå in i mitt rum. Då raseras illusionen av harmoni i mig. Jag hatar att ha stökigt rum när man kommer hem. Det är kläder överallt för att jag inte kunde bestämma mig för vad jag skulle ha på mig igår, det är dammigt för att jag inte dammsugit på hundra dagar och hundra nätter (vem fan skulle dammsuga på natten) och det är mörkt för att klockan nästan är ett på dagen och solen har hunnit gå runt till andra sidan huset.

Det är bra att vi har tre studiedagar nu. Jag kommer kunna göra massa saker! Min andra underbara syster Ebba kanske kommer hem och då kan vi vara underbara tillsammans, jag kommer hinna plocka i mitt rum och läsa, imorgon ska jag åka in till stan för att jag och två andra ur min litteraturgrupp ska läsa poesi på stadsbiblioteket, jag kan träna och äta frukost länge i flera dagar. Livsnjuter galet

Egentligen känns det lite fel att skriva just nu. I en intervju med Timbuktu pratar de om låtskrivande och sånt, och han säger att de bästa låtarna kommer ur smärta eller när allting inte är bra. Att det är viktigast att skriva när man är trött, bakfull, hungrig eller så för när allting är gött och bra är det bäst att bara njuta!

Så nu ska jag njuta. Jag sa igår, när Robert och jag gick på en hal väg, lätt berusade och i mitt fall åtminstone, lätt deprimerad och allmänt trött på livet, att jag ville gå hem och skriva jävligt djup och bra poesi. Då blev jag ännu mer deppig eftersom jag inte alls kunde komma hem och skriva jävligt djup poesi, eftersom mitt hem inte ligger ett dugg i närheten av var jag var. Funderade då på hur fantastiskt det skulle vara att ha en lägenhet i stan. Det tänker jag ofta på. Om jag inte kan sova brukar jag fundera på fina saker jag skulle inreda mitt eget hem med, på hur mina kompisar skulle kunna komma förbi när som helst och jag skulle bjuda på te och ett bad. För jag måste ha ett badkar när jag flyttar hemifrån. Har jag inte det tar jag med mig en jättestor balja och ställer i duschen. Japp. Och sen ska jag inte ha sådär smutsigt och fattigt som alla andra hemifrån-flyttade har i min ålder, med tandkrämsstänk på kranen och skrynkliga lakan som åkt iväg och blottar bäddmadrassen. Jag skulle hänga upp mina finaste kläder på väggen och bara köpa porslin på loppis, inte ett ikea-flytta-hemifrån-set utan tunna mormorskoppar med målade rosor på.

Just det. Jag skulle njuta. Ska gå ner i köket och äta någonting gott. Yoghurt kanske. Sen ska jag öva lite på dikterna jag ska läsa imorgon. Måste ju kunna läsa upp dem dramatiskt och teatraliskt så det blir lite action i kablaget. Hej då!

vi står med blöta ryggar bortvända från regnet
ovädret mellan oss är vårt eget

länk


(ligger och bloggar i sängen som en bloggare)

Idag var en flimrig och ihålig dag. På gymmet vände sig mina trumhinnor ut och in och jag drog in syre från hjärnan istället för luften. Det var skrämmande eftersom jag hörde andetagen jättehögt och väldigt mycket inuti huvudet. Samtidigt såg jag på tv. Tre tvapparater samtidigt men mest på den där en het läkarbrud sitter med benen i kors och svarar på frågor som tvtittare skickar in. Idag erkände en manlig sjuksköterska i panelen att han rakade sig under armarna i 6 år men att han hade slutat nu. En annan att han hade en svart tröja under sin grönblå arbetströja eftersom han fick lökringar under armarna annars. Han sa att gult inte fäster på svart. Är svett gult? Efter det pratade de om såna där metalltvålar som kockar använder för att få bort löklukt från händerna. Det blir någon form av jongrej med de illaluktande svavelgaserna och metallen så lukten försvinner. Spännande. Såg en såna på lagerhaus en gång och trodde det var ett skämt. En tvål av stål liksom. Tydligen kunde man använda den till andra mörka skrevor för att få bort lukt. När den kvinnliga läkaren sa att man kunde det sa en av männen: hehe jag vill inte prata om "andra mörka skrevor som kan ha lukt". Sen blev min andning normal igen efter att jag slagit mig själv i huvudet hårt kanske fem gånger eller fler. Då gick jag och stretchade lite.


(såhär ser jag ut när jag bloggar)

Bortsett från det fanns det ingenting att äta till frukost i morse. Det var jobbigt. När jag vaknade kändes det som jag skulle spy men jag minns inte varför för jag mådde inte illa. Åt en banan och drack kaffe innan jag åkte till skolan men det var fortfarande konstigt och krispigt i allting. När allting var konstigt och krispigt kunde jag tänka bra på lektionerna, vilket var mystiskt. Jag kände mig som ett adhd-barn som fått piller och plötsligt koncentrera sig. Häftigt!!!!! Imorgon ska jag göra likadant.


(såhär ser jag ut när jag dyker!!!! och får syn på en suspekt diffus firre i fjärran)

Nu ska jag sluta berätta om min dag och mig själv, inte för att det finns så mycket annat i min värld men jag kan berätta något som exempelvis berör eller känns lite grann i ögonen eller hjärtat, som snö eller regn på snö och att det luktar lite lite vår ute. Känns det i hjärtat nu? Fågelkvitter? Sol när man går till bussen på morgonen? Jag kan berätta om ett minne istället! Jag minns första gången och näst sista gången jag klippte upp en fästing. Äckligt!!!!!!! Jag höll den över toaletten, alldeles nyplockad och färsk från Wancettis nacke, och ur jacket saxen gjorde kröp det ut en mörkröd, krämig blodmassa. Fästingens tunna ben sprattlade och den såg bara löjlig och allmänt ofräsch ut så jag släppte den i toaletten och spolade. Jag har gjort det en gång till sen dess minns jag men det var den senaste gången. Det är inte alls så kul som man tror. Det luktade säkert illa också men det minns jag inte.


(livet i en bönsås)

Äh jag gillar ju inte ens bönor. Men schysst funktion! Godnattt elleh

Idag är helt klart en bra dag. På många och flera andra sätt. Dels är det för att jag är en ung, sofistikerad och självständig ung kvinna, dels är det en bra dag för att allting är bra. Jag kunde dricka ganska många koppar kaffe utan att få ont i magen, jag hade min första fysik b-lektion (det var ett bindestreck, noterat.) OCH JA JAG HAR FYSIK! Ni minns min jättejättelånga text om hur brutalt jag dissade b-kursen efter att ha fått mvg i a-kursen, (länk), men nu har jag ändrat mig så jag har hoppat in helt enkelt. De andra har hunnit göra ett kapitel hittills den här terminen, men det håller jag på att ta igen, vilket innebär att jag är ambitiös, duktig och underbar.

Ett litet minus idag var dock en sak som skedde när jag kom hem. Jag hade sovit lite på bussen, gått av, gått hem, och på vägen upp för farstutrappan till huset flög tankarna lite kring knutarna. Knutar om att jag nog skulle byta strumpor när jag kom in och att jag sen skulle vänta på att malena skulle bada klart och sen sitta och äta middag tillsammans med henne. Men när jag kom in slog det mig att jag inte hörde ljudet av varmt kranvatten som slår mot badkarskant eller något annat ljud heller. Då kom jag på att Malena har åkt till Afrika och att Ebba är i Oslo. Då åt jag middag ensam och funderade på livet i varje tugga. Och eftersom varje tugga smakade ganska gott av majs och tonfisk och dressing och räkor och soltorkade tomater och ris och gurka och majs igen så kändes livet ganska bra, även om jag inte hade mina systrar där. Apropå syskon, har jag inte sett min bror idag. Konstigt, vi bor ju ändå vägg i vägg.

Nu har jag legat i min säng hundra timmar och skrivit det här. OVANPÅ TÄCKET. Och det är tolv grader i mitt rum! Inte smart. Nu ska jag lägga mig under täcket. Och det andra täcket med. Och filten förstås.

Godnatteeeeeeeeeer!(såhär såg jag ut i nian när jag var häftig)

Jag läser ibland ganska många böcker. Just nu till exempel, läser jag Kafka på stranden av Haruki Murakami. Ellen har pratat om den och jag såg dess bokrygg på en hylla i Oslo, fast i engelsk titel. Sandra Beijer har bloggat om den någon gång tror jag också, någon gång efter att hon läst Norwegian Wood av samma författare. Den har jag också läst, en gång i nian, då tyckte jag att den var grovt överskattad och kände inget speciellt när jag läste den, men någonting jag erfarit mellan första och andra läsningen, som var i tvåan, har gjort att jag uppskattar den på ett helt annat sätt nu. Jag vet inte riktigt vad.

Kafka på stranden är så (plats för positivt adjektiv) att alla mina nagelband blöder. Jag biter upp dem i kanterna och drar av huden när jag är inne i läsandet och så blöder det. Det är blodfläckar på mitt vita sidennattlinne till och med. När Robert bäddade min säng i förrgår var jag tvungen att påpeka det, att det var mitt nagelband som gått sönder, inget annat om han nu trodde det. Robert verkade inte bry sig och vek bara ihop nattlinnet och la undan någonstans jag inte minns för jag har inte hittat det sen dess. Jag borde lägga det i tvätten. Egentligen gör det dock ingenting att det är fläckigt, eftersom det kanske skulle hindra mig från att bära det offentligt. Eller jag menar bland folk när jag ska sova. Har jag inte bh under, vilket jag inte har normalt sett om jag sover, ser man mina bröstvårtor igenom det tunna silket. Jag är inte säker på vad jag tycker om det. Eller rättare sagt, vad andra tycker om det.

Nu har jag råkat svälja läppstift igen. Det kliar i halsen.

Hej då @-}--

jag har såna där små små skavande saker på ryggen
de känns ibland när jag viker armen bakåt över motsatt axel och tvingar handen neråt samtidigt som jag kränger mig framåt eller om jag gör samma sak upp och ner
de går att pilla loss och det finns hundra
de är strödda som brödsmulor men jag vet inte vilken färg de har
ibland misstar jag dem för födelsemärken
men river jag lite känner jag skillnaden för brödsmulorna sitter inte speciellt hårt och gör inte ont
jag ser inte hur de ser ut
någon gång har jag nästan vänt kroppen ut och in för att få en skymt av dem i min skeva spegel
men taklampan är placerad så ljuset inte kommer rätt så jag har ändå inte sett dem

men viker jag armen bakåt kan de plockas loss och sen försvinner de och det syns säkert inte någon skillnad för det känns inte som om det skulle bli rött eller något, de bara är inte där och kanske någon gång har de fastnat under naglarna men det tror jag inte för de är så korta att ingenting får plats under den vita kanten

En hemlighetsfull bild för ett inte så hemlighetsfullt nyår. Vad är grejen med människor? Inklusive mig själv förstås. När Robert som utsett sig själv till professor i psykologi bara för att han läst psykologi A berättar om hur överjaget blir mer och mer överkört av detet ju mer man dricker, alltså att ens djuriska lustar tar överhanden och det bara är sex och slagsmål som gäller, har jag väl inte riktigt förstått hur rätt lille Robban faktiskt har. Men efter att ha sett hans kursbok omsättas i praktiken och bevisa sig själv så här många gånger måste jag ge honom rätt. Han är nog professor.

Visst väcker bilden många frågor. Var är den tagen? En bygdegård, ett församlingshem, en dagis en skola? Vilka är människorna på bilden? Vem är killen som sitter på en stol och ser mentalt handikappad ut? Vad är det för folk med sladdriga ben på andra sidan dörrkarmen? Vilken färg är det egentligen på den kära tjejens klänning? Är det med eller utan tunga? Vem har målat tavlorna i bakgrunden och vad heter båtarna i den pinande stormen? Vad är klockan? Hur många watt är lysrören på? Är det flaskor eller plastmuggar som står på bordet?

Den här bilden upplevd i verkligheten var minst lika full av mysterier. Precis samma frågor ställde jag mig redan då, plus de gamla vanliga frågor jag ständigt brottas med: vem är jag, var är jag, varför är jag, hur är den där människan fortfarande vid liv, hur många minkar finns det på ett fat, när klämtar klockan för alla zinkbaljor EGENTLIGEN?

Av detta har jag lärt mig att oavsett om livet är övertäckt av darrande paintfingrar eller inte vet man inte mer än det man ser, och det är inte speciellt mycket. Och vad man hör också förstås. Men det man hör är ju inte alltid särskilt sant. Och vad man smakar kan ju vara ren lögn faktiskt. En smaskig nyårskyss (som en vän till mig så smakfullt uttryckte det) kan i själva verket vara allt annat än smaskig och lollipoppig. Vilket sinne ska man lita på när samtliga är utslagna? Känseln? Är förnuftet ett sinne? I så fall saknar jag det.

Fast det gör ingenting. Eller liksom! Det är rätt nice.

Nyår ägde, 2011 HERE I COME LIKSOM

skoja

..tjatja

Hej Malena! Detta inlägg är helt och hållet riktat till dig. Då jag antar att du är nyfiken på hur dina föräldrar och syskon firar julen i år tänker jag berätta allt, så du slipper oroa dig för att ramla ner i poolen av nervositet för hur det hela ska gå.

Medan jag skriver det här sipprar flottlukten av fabriksrullade köttbullar och nån kul omelett in i mina julsminkade näsborrar och fyller hela mig av julefröjd (läs julestress). Jag vet egentligen inte om jag har tillåtelse att smita från allt stök och stoj och bråk men jag har velat skriva det här inlägget i minuter, kanske till och med timmar eller kanske sedan igår i alla fall! Därför prioriterar jag släckandet av din brinnande nyhetstörst istället för att umgås med min familj. Men jag tror verkligen de klarar av att steka köttbullar själva...Ebba är ju här, och hon har tagit med sig en kompis från Norge som är från Spanien. Och eftersom pappa är huvudkocken i köket, följer de och mamma hans minsta vink med lillfingret. Det är faktiskt fantastiskt att han klarar av det, att vifta på lillfingret menar jag. Han har så fantastiskt ont i axeln förstår du, han säger att det är mitt fel bara för han inte fått slå mig tillräckligt hårt. Jag håller med, blåmärket jag har på min norra biceps är på tok för litet och ser bara mesigt ut.

Jag levde länge i villfarelsen att vi denna jul, precis som alla andra jular(?), inte skulle fira särskilt. Bara dricka lite glögg för den är så lätt att få tag på den här tiden på året, chilla lite med slemmig gravlax, skåla och se deprimerade ut när alla andra ser på Kalle Anka, njuta av mellandagsrean och göra av med massa pengar när resten av Sverige har gjort slut på sin budget redan i mitten av december. Jag har trivts rätt bra med det faktiskt. Det har känts rebelliskt och så himla radikalt när man kan berätta för alla sina klasskamrater att "nej min Familj firar inte jul. Vi är högre stående organismer än vad ni är. Vi är starkt emot sån där kapitalistisk skit. Vi är bäst. Ni är alla lättlurade idioter som gått på den där lögnen om julen."

Men förra veckan fick mamma en gran i huvudet. När det ihåliga ljudet fortfarande ekade i hennes tomma skalle sa hon

(här var jag tvungen att gå ner och äta, jag åt mest lax, det var slemmigt men mättande)

Insåg nu hur taskigt det var att skriva att "det ekade i mammas tomma skalle" men jag tänker inte ta bort det. Jag skriver det för konstens skull.

Hur som helst så sa mamma så här till mig:

"Det kan du kanske få i julklapp Freja"
"Julklapp?"
"Ja, jag tänkte att vi kunde fira en traditionell jul i år"
"Va? Varför då?"
"Det kunde väl vara trevligt"
"Men hallå, det kunde du väl sagt tidigare. Nu har jag ju absolut inga pengar att köpa julklappar för"
"Nej men du behöver inte köpa nåt då"
"Okej? Så jag får bara?"
"Ja det går bra"

Det var nog ett av de konstigaste samtalen jag någonsin haft med mamma. Hur som helst, nu sitter jag här på julafton och funderar på hur traditionell vår jul egentligen är. Presenter har vi. Sönderkokt potatis, färdigköpta köttbullar (som pappa nyss uttryckte det, färdigköpta. Liksom vad då, färdigköpta till skillnad från all annan mat vi hade på bordet? Helknäppt men det förstod ingen annan förutom jag när jag lite ödmjukt påpekade det), vi har till och med julgran. Jag har faktiskt gjort den själv till och med! En annan måste ju bigra med den fröjdefulla stämningen, tänkte jag och klippte ut en gran i svart papper och tejpade upp på väggen. Duger precis lika gott som en riktig gran, och som mamma sa, det bästa med den är att den inte tar någon plats. Jag tänker nu bjuda på ett stämningsfullt kort:



Jag är så jäkla innovativ och kreativ och ett enda stort superlativ, jag är allt som slutar på -iv, siv, liv, HIV, kniv. Apropå kniv finns det sju paket under granen som det står mitt namn på. Det första är ett paket jag är säker på är ett par raggsockar, det andra är ett paket som inte bara är till mig, utan till "murr och fräs". Antingen är det en kniv eller en sån där "lära-känna-varandra"- kortlek som det står massa frågor på som kan hjälpa till att starta en konversation, men att döma av formen på paketet är det säkert tomt. De sista fem är de som ligger strödda under granen likt älgspillning, ovanpå det stora paketet som det står "E" på. Här har jag tre gissningar. Det kan vara fem tamponger, fem läppstift eller fem braständare. Jag kan inte bestämma mig för vilka jag helst vill ha. Tamponger vore kanske onödigt, eftersom jag inte haft "blödningar" sedan flera månader tillbaka. Antagligen är jag gravid, vilket vore underbart då det innebär ännu fler klappar under granen nästa år. Om min familj fortfarande finns då förstås, det kan ju hända att vi alla dör i en bilolycka så länge vädret håller på att larva sig på det här sättet.

Det var ganska nära i morse att vi alla dog faktiskt. Mamma och "murr" skulle åka in till stan för att handla julklappar, eftersom han inte följde med när vi med glada miner julhandlade i onsdags. Varför vet jag inte, men han sa att han var upptagen med någonting (läs "sura miner" (från min sida, jag var asförbannad i flera timmar på mamma för att hon köpte julklappar till min ohängde bror) och läs "upptagen med att spela data"). När han fick se de tre miljarder julklappar under granen som var till honom tror jag det tändes en liten adventsljustake i hans skalle.

"Vänta lite nu, här ligger tre miljarder presenter klädda i rött julegos alla med mitt namn på, och jag som inte ens förtjänar en enda av dem har inte köpt några paket själv. Jag vet, jag frågar mamma om vi kan åka till stan imorgon så kan jag köpa en 10 g chokladkaka till familjen att dela på. Eller kanske en påse juleskum! Då blir de nog glada och köper ett nytt wow-gamecard till mig! Så gör vi!"

Men när timman för avfärden nalkades likt en lucia med djävlar i sitt hår, bad pappa lille murr att hämta en kasse ved medan mamma skrapade bilen. Pappa skulle hemskt gärna ha gjort det själv förstås om det inte vore så att han hade så förfärligt jävla asont i axeln! Men det vägrade Murr så klart och pappa bad enträget om igen och igen och igen men ingenting kunde få murr att lyfta sin lilla otränade stjärt från trappan där han satt och spelade mobilspel i väntan på att chauffören/hushållerskan/betjänten (mamma) skulle ställa i ordning droskan. Det hela slutade i gräl och blitzkrieg och atomvapen överallt och att murr bestämde sig för att inte följa med och där igenom straffa hela familjens oförskämdheter gentemot honom genom att inte ge oss några julklappar.

Det gjorde ingenting. Jag vaknade av det ovanligt höga ljudet av Hiroshima/Nagasaki exploderandes med alla dess stadsdelar omkringslungandes i mitt sovrum. Jag vaknade, tog på mig tre lager långkalsonger och begav mig mot ica med en förkrossad mamma i bilen. Hon var så ledsen att murr förstört hela julafton för henne. Men efter varje hylla vi gick förbi inne på ica, och för varje vara jag glatt kastade ner i vagnen, blev hon lite gladare. Till slut, när vi kom till chokladen, var mamma så glad att hon köpte tre tusen olika chokladaskar! Aladinaskarna hade tagit slut men det fanns desto fler andra chokladpåhitt att slösa pengar på. After Eight, chokladdoppade juleskum, cloettas motsvarighet till paradis, nougat, fudge, toffefe, det fanns ingen hejd på mammas köpglädje! Dessutom fick jag en massa lättglögg, inget starkt, eftersom systemet tydligen har stängt på julafton. Det gjorde mig förbannad egentligen men jag proppade igen ilskan med en massa julmake-up sen när jag kom hem. Du kan tänka dig att jag ser ut som en fin ung lady just nu. Jag kan visa dig förresten! Teknikens under.

Så ser jag ut. Usch vad jag har skrivit långt. Men jag vill få tiden att gå fram till klockan 3 för då ska vi tydligen se Kalle Anka. Varför ska vi göra det för? Jag hatar Kalle fucking Anka. Alla andra också. Men jag hatar det extra mycket eftersom jag hade hela programmet inspelad på Vhs när jag var liten, och såg på det året runt. Stackars barn.

Nej nu ska jag dricka kaffe och titta på när du och hela familjen har samtal på skype. Pappa har alltid så förbannat hög volym på sin dator så man hör din röst genom hela huset, du vet. Hoppas du känner att detta var en tillräckligt lägesrapport för att göra dig nöjd. Har du ytterligare frågor vänd dig till Murr. Han har alla svaren.

Vet ni vad? Kemi och fysik A-kurserna är härmed avslutade. Biffen är fixad, allt är kirrat, läget är lugnt och veden brinner. Fysik, det ämne jag hatar mest av allt bortsett från krig och orättvisor, jag vill tacka dig för den här vedervärdiga tiden. Jag är hemskt ledsen att jag har varit en dålig naturare och inte valt fysik b. Men det får verkligen vara nog med effekt och energi och brytningsindex och densitet och momentarm och allt vad det heter.

Det som känns allra bäst nu när jag på tisdag har min allra sista fysiklektion är att jag kan lämna lektionssalen rakryggad. Med ett litet MVG som kittlar mig under näsan kan jag resa mig upp från träbänken, lämna fram min slitna och sönderräknade böcker till Bosse, börja gå ut ur klassrummet, vända mig om i dörren, skrika SO LONG SUCKERS och springa ut i korridoren, som en ko som släpps ut på grönbete, frihetsdoftade vårvindar kommer blåsa upp och storma bakom mina långa, jullovstörstande steg och alla elever kommer ropa efter mig: TITTA, DÄR SPRINGER FREJA SOM FICK MVG I FYSIK MEN DISSAR DET FÖR HON HAR FAN BÄTTRE SAKER FÖR SIG!!!

Joråsåattehhhh mm det känns bra. Det vore ganska jobbigt om jag inte fick mvg nu när jag skrutit om det mer än vad jag någonsin kommer skryta om ett betyg igen, men med tanke på att min senaste prov gick rakt hem i byttan full av socker så förtjänar jag förstås det bästa. Kemin gick också bra förresten. Jag älskar när jag får bra betyg. Efter förra höstterminens betygsfiasko från min sida uppskattar jag verkligen ett trestavigt betyg mycket mer än vad jag gjorde i exempelvis nian. Jag sov mig igenom lektionerna, pluggade knappt och chillade till tusen. Men det gjorde inget för jag fick bra betyg ändå. Som om betygen i grundskolan spelar någon roll egentligen, det hade räckt med godkänt i svenska, engelska, matte för att komma in på natur. Vad fan, jag kunde valt astronautgymnasiet i Kiruna med mina betyg! Tänk om jag hade gjort det, hur hade mitt liv tett sig då?

Inte mer snöigt i varje fall. Kallare, ja visst, men varför skulle jag flytta till Norrland när Norrland flyttar till mig?

Precis.  Förresten är enda anledningen till att jag tänker publicera denna spya av självgodhet följande:

Malena. Malena, min älskade, överambitiösa syster. Jag vet hur stolt och rörd du känner dig, där du sitter uppassad av betjänter någonstans i Afrika, av att läsa detta skrifliga bevis på vårt släktskap. Jag vet, hur du nu sitter och torkar glädjetårar över att äntligen insett att någon kan vara lika egocentrisk som du. Jag kan känna lukten av din belåtenhet, som ersatt den fräna stank av besvikelse du utsöndrade med varje liten ickeverbal körtel och kletade över min redan illaluktande kropp under min första tid på gymnasiet.

Nej jag skojar förstås, du var ett enormt stöd, även om du satt helt onåbar i ett studentrum i Paris, och jag, var helt ensam i mitt 13-gradiga pubertetsdoftande rum och spelade facebook-spel istället för att plugga.

Du kommer bli så arg på mig, och jag menar inte hälften av det jag skriver, jag måste bara överdriva det hela så mycket att det blir intressant för någon annan än mig själv och då vet jag inte längre vad som är sant och vad som är en uttråkad, känslosvallande tonårings fantasi. Förlåt, men visst är du stolt över mig? Nu ska jag bara få 19.9999 poäng i sammanlagt slutbetyg så kanske jag är värdig att få kallas din syster dessutom.

Fan, det är ju redan för sent. Ett vg så är man körd, eller????????

Pusshej en fredagskväll

Idag var en ingenting-särskilt-söndag. Jag gick inte upp särskilt tidigt, åt inget särskilt gott, pluggade inte särskilt mycket och så vidare. Jag gick en promenad. Mamma sa att jag inte fick först eftersom jag inte hade reflexer på mig, men sen fick jag det om jag bara gick på skogsvägar där inga bilar kan köra över mig, eller under gatlyktor så att jag syns lite grann åtminstone.

Först skottade jag lite snö på parkeringen, men när mamma tog över snöslädegrejen började jag gå iväg i snövirvlet. Längre bort i asfaltskröken sprang en fasanfamilj flaxande iväg. När jag gick förbi såg jag deras små vinterpälstäckta kroppar ligga och darra i ett buskage alldeles nära vägen. De trodde väl att de inte syntes, men ack så fel de tog. Medan jag slirade omkring på asfalten med mina kängor med dubbla strumpor i lyssnade jag på musik genom mina nya hörlurar. Det var en vettig investering, tyckte jag, när jag köpte dessa 200 kronors dödskalleprydda hörsnäckor för att ersätta mina gamla där bara vänster öra fungerade om man höll sladden i precis rätt läge, men det har visat sig att mina nya hörlurar är precis värdelösa. Om man inte trycker in dem jättehårt i öronen är varenda lilla ton alldeles skranglig och skränig. Speciellt alla "riktiga" ljud låter förskräckliga. Speciellt alla Beatles-låtar förresten. Någonting med inspelningen i kombination med dessa lurar gör att det svider i mina trumhinnor. Elektroniska låtar fungerar bra däremot! Därför är det det enda jag lyssnade på, när jag gick min söndagspromenad när jag egentligen skulle ha hört vindens fladdrande vinande och snöns mjuka tassar genom min tjocka syntetspälsmössa.

När jag kommit till skogsvägen var allting väldigt vingligt. Ingen hade gått där, men ett par dagar gammalt, hjälpligt översnöat hjulspår fanns att gå i. Men eftersom det var så himla smalt var det som att gå på lina, och min kemiräknesnurriga hjärna kunde inte alls kordinera fötterna rätt utan jag trampade utanför och ner i den djupa snön hela tiden och fick is i strumporna, så jag vände och gick hem igen. Det var kanske lika bra eftersom det höll på att bli mörkt och jag behövde ändå plugga mer. Plugga mer. Plugga mer då.

Imorgon har vi i läxa i litteraturen att spela in eller skriva av en dialog vi hör; på bussen, i matsalen, i cafeterian, hemma, osv. Egentligen fick vi läxan för två veckor sen men jag har inte hört något samtal tillräckligt intressant spännande eller roligt för att skrivas ned. Idag förstod jag med lite hjälp från min gode far att det kanske är det som är meningen med hela uppgiften, att förstå att dialoger inom litteraturen är konstlade och intressanta för att de inte alls liknar verkligheten.

Därför får det bli en av de där astråkiga dialogerna jag lämnar in till min lärare imorgon. Han kommer tycka jag är asdjup och häftig, fastän det i själva verket var min pappa som var hjärnan bakom allt. Jag bluffar jämt. Vad det än gäller bluffar jag. Det är okej, för jag gör det åtminstone medvetetet. Lite grann. GRAND


saknar i somras när jag såg ut som en tjej och en kille samtidigt. Nu ser jag inte ut som något särskilt.

Visst får man inte tycka synd om sig själv? Eller hur, man får inte det. Att tycka synd om sig själv är en last. Självömkan är något patetiskt, något man inte ser på som något bra.

Men jag tycker nästan alltid synd om mig själv. Varför skulle jag inte tycka synd om mig själv! Det är ganska synd om mig. Ta igår som exempel, jag satt i mitt rum och funderade på hur meningslöst livet var när en katt la en stor fet pöl med diarré två meter ifrån mig. Jag märkte det först när dess ångor nådde mina näsborrar och jag fick kväljningar. När jag, mot min vilja men för att jag var tvungen, tog upp äcklet sjöng jag tyst för mig själv: livet suger, döden duger (melodi: björnen sover). Ja fy fan vad livet sög i det ögonblicket. Eller ögonblicken, det tog fruktansvärt lång tid att få upp allt från golvet. Och det har faktiskt dröjt ändå tills idag innan den vedervärdiga doften försvunnit. Jag har lidit mer än vad ni kan förstå under hela den tiden. Jag lider fortfarande förresten.



Åh denna tristess! Jag går omkring i mitt tomma hus på nätterna, är arg för att den lilla spillra som är kvar av min familj däckar redan vid nio i sina sängar någonstans i andra änden av vårt hem, lämnar mig ensam att leta efter något ätbart i vårt proppfulla kylskåp som saknar lampa och brummar oupphörligt. Och när jag sedan inte hittar något att äta däri, blir jag arg eftersom kylskåpet är fullt men fullt på ingenting! Då tar jag ett glas juice och därefter, slår det mig att det skulle jag inte ha gjort eftersom man inte får dricka juice innan man borstar tänderna. Insikten gör lika ont som när jag på väg upp till mitt rum slår i tårna i någon utstickande bänk jag inte ser på grund av det tunna mörkret väggarna andas på min pyamastäckta hud. Stackars, stackars mig.

Jag känner mig rebellisk när jag trotsar tandtäkarnas ord och borstar mina syraanfrätta tänder fastän jag egentligen borde vänta minst 30 minuter. Sen går jag in i mitt 13 grader varma, (kalla?!?!), blåsiga rum och börjar gråta när inte ens min katt ligger i min dubbelsäng. Jag lägger mig ner på trägolvet och känner tårarna krypa ut ur de yttre ögonvrårna och ner på plankorna. Jag känner mig djup och poetisk. Det är dragigt och jag får ont i ryggkotorna av att ligga där och stirra upp i taket. Jag gråter lite till och önskar att någon eventuell familjemedlem ska komma in i mitt rum och ge mig fotmassage. Efter 25 sekunder ger jag upp och sätter på radion. Takida. VARFÖR SPELAS ALLTID TAKIDA!!! Jag avskyr takida. Byter kanal. Kommersiell skit. Reklam. Sen Robyn. Jävla fittrobyn, jag hatar robyn, jag bryr mig inte om att hon är duktig och kan sin grej för jag hatar henne!!!!!! Jag önskar att hon ska stå för alltid på det där lågstaiediskot hon jämt sjunger om och dansa i cirklar utan att killen hon är kär i upptäcker henne, jag önskar hon snurrar tills hon svimmar och spyr och blir utslängd och att killen inte märker nåt och fortsätter hångla med den där andra jävla bruden.

Sen sätter jag på en skiva istället. Jag har spelat den för många gånger och är jättetrött på den. Tar på mig pyamas, lägger mig i sängen, försöker läsa en bok men är för trött, försöker somna men kan inte, det går så lång tid utan att jag somnar att skivan tar slut och spelar sista låten och jag måste leta upp fjärrkontrollen för att köra om den från början, inser att jag inte vill höra den där skiten, men jag älskar ju nick drake egentligen, så låter den fortsätta vara på, släcker sänglampan och hatar mitt liv eftersom jag ändå inte kan somna med stereon på för displayen skickar ut ett så himla äckligt cyanidblått ljus som skär sig igenom mina ögonlock, så stänger av stereon, tvingas lyssna på elementets droppade, blir arg för att elementet inte ens värmer men ändå står det där och droppar, tänker på hur ensam jag är i min dubbelsäng och sen någonstans där somnar jag.

Stackars, stackars mig. Ingen förstår hur synd det är om mig.

Men imorgon ska mamma och jag åka och handla! Det ska bli hemskt roligt. Jag ska köpa gott bröd och kanske någar paket nudlar. Sen ska jag hjälpa mamma bestämma smak på kattmaten och sen packar vi tillsammans ner maten i fina kassar och går ut till parkeringen, och mamma kommer se jätteförvirrad ut för hon kommer glömma var hon ställt bilen. Jag ser den och vi går dit, mamma funderar i tre timmar vilken knapp hon ska trycka på för att låsa upp, när hon väl hittat rätt lägger vi in varorna och jag går och lämnar vagnen. Tian jag får ut gömmer jag snabbt i jackfickan och hoppas att mamma glömmer bort den. Det gör hon och nästa dag köper jag kladdkaka i skolcafét för den. TAGGA!!!!! Älskar mitt liv <3

Nu ska jag berätta vem jag är, precis just nu. Jag börjar med utsidan. Såhär ser jag ut till vardags:



Nu är det bara 4 minuter kvar på den här dagen. Så den här beskrivningen kanske måste gå in i den 23:e oktober.

Hur som helst har det snöat ute idag. Mina klasskamrater och jag satt och sjöng julsånger hela morgonens biologilektion, bytte ut vinterland i låttexten mot endroderm och äkta kroppshåla och vi kände julstämningen ha den inverkan på oss att det luktade lucia och värmeljus istället för den verkliga, väldigt suspekta doften man annars känner inne i laborationssalarna.

Nu är klockan 00:00

Jag vet inte vad jag ska skriva mer om mig själv och livet just nu. Egentligen domineras alla mina dagar av en enda sak, the beautiful thing called love, men det orkar jag inte alls berätta om eftersom jag 1. skulle avslöja alldeles för mycket om mig själv och jag har ingen aning om vilka som läser min blogg och 2. det är det enda jag pratar om så det räcker verkligen med det, jag ska inte också låta detta annars så fina, rena och vita utrymme förorenas av förvirrade hormonstankar som verkligen inte leder till något annat än frustration och gråtrunk.

Å andra sidan kan jag verkligen inte undvika ämnet kärlek, eftersom det genomsyrar allt. Eller det är vad jag har hört i alla fall. Kärlek, eller avsaknad av den, styr allt man gör, och det man gör på sin tid är ju livet eftersom tid är det enda man har. Men stämmer det? Äter man, av kärlek till mat, eller äter man, för att man måste, eller är kärlek och måsten och hat allesammans förenade och hör ihop? För antingen älskar elle rhatar man det man måste göra. Man måste äta, knulla, sova. Alltså älskar man eller hatar man det.

Åter till min vardag. Jag går i skolan. Jag läser natur. Jag går i tvåan. Jag gillar min klass. Jag är ganska smart. Jag pluggar tillräckligt mycket, men inte så mycket som jag önskar att jag gjorde. Min mamma är så bekymrad eftersom jag inte kan koncentrera mig på mina läxor alls längre, men hon vet hur det är, hon kunde heller inte tänka på någonting annat än killar och nöjen i min ålder. Därför klappar hon mig snällt på huvudet och ser förstående ut när jag säger att det är lite väl mycket i skolan just nu och alltid förresten.

Efter skolan har jag tagit som vana att gå till gymmet. Det bästa med att träna är att det blir skillnad. Allting blir annorlunda. Känslan när man rör sig, sättet man går på och den primitiva lycka man känner när man slickar sig runt läpparna och känner den salta svettsmaken samtidigt som man står och spänner sig framför spegeln och tänker att den randen fanns inte där förrförra veckan! Ingenting gör en så glad som att upptäcka en ny muskelgrupp som faktiskt syns i vissa vinklar. Det gäller bara att hitta dem, deffa dem, stå i rätt vinkel i förhållande till taklampan och sen hitta en lämplig övning eller rörelse där muskeln ploppar fram och säger hej.

Då kan man snällt säga hej tillbaka.

Egentligen var målet med den här texten att jag skulle öppna mig, berätta något dunderdjupt om mig själv och avslöja min själs innersta hemlighet, inte bara för er utan också för mig själv. Men tyvärr verkar det som jag bara vill tänka på oväsentligheter idag, titta på brideshead revisited och drömma om att få vara i england under före-krigstiden och gå omkring i ljusa ljusa kläder och spela tennis, samt vara man förstås och vattenkamma håret i elegant sidbena och gå över campus med en flaska vin på väg hem till mina på tok för underhållande vänner, gå på klubb och ragga upp fina unga ladies, ligga med en ny varannan helg ungefär, vakna upp på morgonen och röka cigarett i munstycke, ha föreläsningar på universtitetet på måndag och tentamen på tisdag. lunch med någon jag fattat speciellt intresse för på onsdag och ett besök i botaniska trädgården på torsdagen och supa mig full redan vid lunchtid på fredagen. över helgen åker man ut på tur, utanför stan, till exempelvis ett slott! Där går man sida vid sida med sin bästa kompis, i mjuka bomullsbyxor, säger inte så mycket, mest för att det inte behövs, sen puttar man ner kompisen från bron som går över ån ute på ägorna och man hoppar i efteråt, det är sommar förstås och det är lite näckrosor för egentligen badar man i en Monet.



Ungefär. Kramhej. Jag får göra ett bättre personporträtt någon annan dag. Imorgon ska jag upp tidigt för att vara lördagsmorgon och testa om min bror och jag kan shoppa tillsammans några timmar utan att det slutar i familjedrama och bråk och skrik den här gången också. Behöver vara utvilad. Klockan är 00:26

Det har varit en ganska bra helg, om man jämför med det mesta. Jag har ätit, sovit, läst, skrivit, promenerat och tvättat håret. Jag har till och med hunnit med att vara social. När jag tänker efter har jag sovit ovanligt mycket förresten. Eller det började i torsdags, då sov jag hela eftermiddagen när jag kommit hem från skolan, sen sov jag på natten också. Och i lördags, vilket var igår, när jag kommit hem från äventyr i Skara, somnade jag upp och ner i min säng med väskan kvar på axeln. Då borde jag egentligen varit pigg, men det var jag uppenbarligen inte eftersom jag sov bort hela nästkommande natt och halva dag.

Ibland när jag tänker på att sova är det så skönt att bara tänka på det. Man föreställer sig precis hur det känns och hur underbart det kommer vara när man väl får göra det, men ändå sitter man bara någonstans och somnar inte. Precis som att tanken på pizza ofta är härligare än själva pizzan nr man väl äter den, med den skillnaden att det faktiskt är allra skönast att sova och inte bara att tänka på sömn.

Nu har jag förlorat mig i nonsens igen. Istället kan jag berätta om någonting vitkigt, tex att naglar som bekant består av tre lager. Eller det kanske inte alls är bekant, men så är det i alla fall. Ett underlager, ett mittenlager och ett överlager. Häromdagen råkade jag med tänderna dra av det översta nagellagret. Det var ganska äckligt eftersom det blev alldeles smuligt på den tunna skivan som var kvar där under. Gropig och ojämn i kanterna, plus att jag råkade äta upp allt kött runtomkring nageln, inkl nagelbandet. Efter tre dagar gjore det inte ont längre. Jag tog nyss bort det 2 millimeter tjocka nagellacket jag i desperation hällde över den återstående delen av nageln när jag såg hur äckligt och bara kostnigt allting verkade om jag gick omkring med ett finger som var sandigt på toppen.

Det spelar egentligen ingen roll, men det gör inget att jag berättade om det.

Nu ska jag berätta om något annat.

Ibland verkar det som att jag har en sjukdom. Vilken sjukdom det är kan jag inte riktigt sätta mitt mjöliga, halvt uppätna finger på, men jag tror det har något med det mesta att göra. De orden jag nyss skrev betyder ingenting. "har något med det mesta att göra" . Vad skulle det annars ha att göra med? Det kanske inte har med det mesta att göra då? Det har att göra med ingenting. Ingenting har att göra med det. Jag har ingenting att göra.

Oftast när jag slutar gråta märker jag det inte. Man märker när det börjar, när det rinner över ansiktet och man känner smaken när tårarna letar sig in i mungiporna. Det smakar salt men snart smakar det ingenting speciellt, vilket man inte ens märker eftersom det bara är den vanliga munsmaken man känner. Och nrä man inte gråter längre, märker man inte det etersom det bara är som det var förut och det är inga konstigheter. Alls.

Nu är klockan 50 minuter i midnatt. Imorgon har jag litteraturkunskap min första lektion i filmsalen. Det är bra.

Åh kära naturlinje. Visst skänker du mig många stunder av glädje, visst har du givit mig några av de finaste, smartaste, ambitiösaste kamrater jag någonsin kommer att få, ja, det finns mycket att vara tacksam för. Du gör mig den tjänsten att jag kommer inom två år innehava full högskoletillhörighet, vara onormalt allmänbildad om underligt onödiga saker och dessutom kommer jag vara oerhört väldisciplinerad.

Men livet handlar ju om att ge och få. Kära, kärare, käraste naturlinje, ja du ger mig mycket. Men måste du kräva allt jag har? Det enda jag har? Måste jag betala tillbaka, MED MITT LIV? MED ALL MIN TID? MED ALL MIN TANKEKRAFT?

ÅH NATURLINJEN, DU LÄMNAR MIG SKINNFLÅDD PÅ SEKUNDER, FATTIG PÅ MINUTER OCH LUSPANK PÅ TIMMAR

fast äh, jag har ändå inget bättre för mig

det är något underligt med fredagsbussen hem från skolan
det är sällan jag åker med den eftersom jag brukar stanna i stan
men det är en sån konstig avsaknad av ljud
även om jag har högsta volym på min mp3 hör jag ändå tystnaden regera inuti vår blå låda
idag var vi tre
så utspridda, nära, långt ifrån, privata och samtidigt artigt ovälkomnande
busschauffören också
jag tittar på henne genom den runda, buktiga backspegeln hon har i fram för att kunna titta på sina passagerare, vilket hon inte gör

men jag kan se henne, hur hon uttråkat granskar omgivningen utanför genom de smutsiga rutorna, väntandes på att klockan ska slå en liten minut till så hon kan sätta igång motorn och perfekt matcha tidtabellen.

ja det är faktiskt så, att jag litar mer på bussens avgång från hållplatsen än min egen klocka. jag brukar ställa om den om det inte stämmer med det exakta klockslaget bussen vibrerande rullar iväg.

den här fredagen är väldigt tyst över huvudtaget. inte bara i bussen kväver den mig, tystnaden från min brors spel när han stänger av ljudet för att ingen ska märka hans headshots gör det också. tystnaden från människor som inte hör av sig kväver mig inte bara, den slår mig dessutom i huvudet,  sparkar mig på smalbenen, kliar mig på ryggen och rafsar under mina fortfarande hårda sommarfötter så det kittlas samtidigt som det knappt känns.

men i längden spelar just det där ingen roll, jag försöker fylla upp din frånvaro av ord med andras. de hörs som ett svagt brus jämfört med hur det dunkar i öronen för varje steg du tar bort från mig. men jag har märkt hur jag mer och mer kan reglera volymen från dig och de som inte är du. snart kommer jag oftare höra sanningen, och till slut kanske jag bara lyssnar på de som har något vettigt att säga.

ramlar lättast över på den ena eller den andra sidan
jag tvingade viljan till det jag inte ville och landade på att inte vilja det jag kommer vilja göra.
två sekunder från ett glädjerus och en minut till sammanbrott
allt komplicerar varandra
för att verkligheten ska inte förväxlas med det cyanidblå ljuset från skärmen har jag förstått att solens strålar är starkare

ändå glömmer jag byta ut mina föråldrade pubertetshormoner mot endorfiner och fruktsyror
för jag vill blanda mitt amylasenzym med ditt och väntar på insikten medan tiden går fortare fortare fortare

i rymden går tiden annorlunda