labyrinter

Åh kära naturlinje. Visst skänker du mig många stunder av glädje, visst har du givit mig några av de finaste, smartaste, ambitiösaste kamrater jag någonsin kommer att få, ja, det finns mycket att vara tacksam för. Du gör mig den tjänsten att jag kommer inom två år innehava full högskoletillhörighet, vara onormalt allmänbildad om underligt onödiga saker och dessutom kommer jag vara oerhört väldisciplinerad.

Men livet handlar ju om att ge och få. Kära, kärare, käraste naturlinje, ja du ger mig mycket. Men måste du kräva allt jag har? Det enda jag har? Måste jag betala tillbaka, MED MITT LIV? MED ALL MIN TID? MED ALL MIN TANKEKRAFT?

ÅH NATURLINJEN, DU LÄMNAR MIG SKINNFLÅDD PÅ SEKUNDER, FATTIG PÅ MINUTER OCH LUSPANK PÅ TIMMAR

fast äh, jag har ändå inget bättre för mig

det är något underligt med fredagsbussen hem från skolan
det är sällan jag åker med den eftersom jag brukar stanna i stan
men det är en sån konstig avsaknad av ljud
även om jag har högsta volym på min mp3 hör jag ändå tystnaden regera inuti vår blå låda
idag var vi tre
så utspridda, nära, långt ifrån, privata och samtidigt artigt ovälkomnande
busschauffören också
jag tittar på henne genom den runda, buktiga backspegeln hon har i fram för att kunna titta på sina passagerare, vilket hon inte gör

men jag kan se henne, hur hon uttråkat granskar omgivningen utanför genom de smutsiga rutorna, väntandes på att klockan ska slå en liten minut till så hon kan sätta igång motorn och perfekt matcha tidtabellen.

ja det är faktiskt så, att jag litar mer på bussens avgång från hållplatsen än min egen klocka. jag brukar ställa om den om det inte stämmer med det exakta klockslaget bussen vibrerande rullar iväg.

den här fredagen är väldigt tyst över huvudtaget. inte bara i bussen kväver den mig, tystnaden från min brors spel när han stänger av ljudet för att ingen ska märka hans headshots gör det också. tystnaden från människor som inte hör av sig kväver mig inte bara, den slår mig dessutom i huvudet,  sparkar mig på smalbenen, kliar mig på ryggen och rafsar under mina fortfarande hårda sommarfötter så det kittlas samtidigt som det knappt känns.

men i längden spelar just det där ingen roll, jag försöker fylla upp din frånvaro av ord med andras. de hörs som ett svagt brus jämfört med hur det dunkar i öronen för varje steg du tar bort från mig. men jag har märkt hur jag mer och mer kan reglera volymen från dig och de som inte är du. snart kommer jag oftare höra sanningen, och till slut kanske jag bara lyssnar på de som har något vettigt att säga.

ramlar lättast över på den ena eller den andra sidan
jag tvingade viljan till det jag inte ville och landade på att inte vilja det jag kommer vilja göra.
två sekunder från ett glädjerus och en minut till sammanbrott
allt komplicerar varandra
för att verkligheten ska inte förväxlas med det cyanidblå ljuset från skärmen har jag förstått att solens strålar är starkare

ändå glömmer jag byta ut mina föråldrade pubertetshormoner mot endorfiner och fruktsyror
för jag vill blanda mitt amylasenzym med ditt och väntar på insikten medan tiden går fortare fortare fortare

i rymden går tiden annorlunda