nej inte speciellt
Idag var en ingenting-särskilt-söndag. Jag gick inte upp särskilt tidigt, åt inget särskilt gott, pluggade inte särskilt mycket och så vidare. Jag gick en promenad. Mamma sa att jag inte fick först eftersom jag inte hade reflexer på mig, men sen fick jag det om jag bara gick på skogsvägar där inga bilar kan köra över mig, eller under gatlyktor så att jag syns lite grann åtminstone.
Först skottade jag lite snö på parkeringen, men när mamma tog över snöslädegrejen började jag gå iväg i snövirvlet. Längre bort i asfaltskröken sprang en fasanfamilj flaxande iväg. När jag gick förbi såg jag deras små vinterpälstäckta kroppar ligga och darra i ett buskage alldeles nära vägen. De trodde väl att de inte syntes, men ack så fel de tog. Medan jag slirade omkring på asfalten med mina kängor med dubbla strumpor i lyssnade jag på musik genom mina nya hörlurar. Det var en vettig investering, tyckte jag, när jag köpte dessa 200 kronors dödskalleprydda hörsnäckor för att ersätta mina gamla där bara vänster öra fungerade om man höll sladden i precis rätt läge, men det har visat sig att mina nya hörlurar är precis värdelösa. Om man inte trycker in dem jättehårt i öronen är varenda lilla ton alldeles skranglig och skränig. Speciellt alla "riktiga" ljud låter förskräckliga. Speciellt alla Beatles-låtar förresten. Någonting med inspelningen i kombination med dessa lurar gör att det svider i mina trumhinnor. Elektroniska låtar fungerar bra däremot! Därför är det det enda jag lyssnade på, när jag gick min söndagspromenad när jag egentligen skulle ha hört vindens fladdrande vinande och snöns mjuka tassar genom min tjocka syntetspälsmössa.
När jag kommit till skogsvägen var allting väldigt vingligt. Ingen hade gått där, men ett par dagar gammalt, hjälpligt översnöat hjulspår fanns att gå i. Men eftersom det var så himla smalt var det som att gå på lina, och min kemiräknesnurriga hjärna kunde inte alls kordinera fötterna rätt utan jag trampade utanför och ner i den djupa snön hela tiden och fick is i strumporna, så jag vände och gick hem igen. Det var kanske lika bra eftersom det höll på att bli mörkt och jag behövde ändå plugga mer. Plugga mer. Plugga mer då.
Imorgon har vi i läxa i litteraturen att spela in eller skriva av en dialog vi hör; på bussen, i matsalen, i cafeterian, hemma, osv. Egentligen fick vi läxan för två veckor sen men jag har inte hört något samtal tillräckligt intressant spännande eller roligt för att skrivas ned. Idag förstod jag med lite hjälp från min gode far att det kanske är det som är meningen med hela uppgiften, att förstå att dialoger inom litteraturen är konstlade och intressanta för att de inte alls liknar verkligheten.
Därför får det bli en av de där astråkiga dialogerna jag lämnar in till min lärare imorgon. Han kommer tycka jag är asdjup och häftig, fastän det i själva verket var min pappa som var hjärnan bakom allt. Jag bluffar jämt. Vad det än gäller bluffar jag. Det är okej, för jag gör det åtminstone medvetetet. Lite grann. GRAND
saknar i somras när jag såg ut som en tjej och en kille samtidigt. Nu ser jag inte ut som något särskilt.
Först skottade jag lite snö på parkeringen, men när mamma tog över snöslädegrejen började jag gå iväg i snövirvlet. Längre bort i asfaltskröken sprang en fasanfamilj flaxande iväg. När jag gick förbi såg jag deras små vinterpälstäckta kroppar ligga och darra i ett buskage alldeles nära vägen. De trodde väl att de inte syntes, men ack så fel de tog. Medan jag slirade omkring på asfalten med mina kängor med dubbla strumpor i lyssnade jag på musik genom mina nya hörlurar. Det var en vettig investering, tyckte jag, när jag köpte dessa 200 kronors dödskalleprydda hörsnäckor för att ersätta mina gamla där bara vänster öra fungerade om man höll sladden i precis rätt läge, men det har visat sig att mina nya hörlurar är precis värdelösa. Om man inte trycker in dem jättehårt i öronen är varenda lilla ton alldeles skranglig och skränig. Speciellt alla "riktiga" ljud låter förskräckliga. Speciellt alla Beatles-låtar förresten. Någonting med inspelningen i kombination med dessa lurar gör att det svider i mina trumhinnor. Elektroniska låtar fungerar bra däremot! Därför är det det enda jag lyssnade på, när jag gick min söndagspromenad när jag egentligen skulle ha hört vindens fladdrande vinande och snöns mjuka tassar genom min tjocka syntetspälsmössa.
När jag kommit till skogsvägen var allting väldigt vingligt. Ingen hade gått där, men ett par dagar gammalt, hjälpligt översnöat hjulspår fanns att gå i. Men eftersom det var så himla smalt var det som att gå på lina, och min kemiräknesnurriga hjärna kunde inte alls kordinera fötterna rätt utan jag trampade utanför och ner i den djupa snön hela tiden och fick is i strumporna, så jag vände och gick hem igen. Det var kanske lika bra eftersom det höll på att bli mörkt och jag behövde ändå plugga mer. Plugga mer. Plugga mer då.
Imorgon har vi i läxa i litteraturen att spela in eller skriva av en dialog vi hör; på bussen, i matsalen, i cafeterian, hemma, osv. Egentligen fick vi läxan för två veckor sen men jag har inte hört något samtal tillräckligt intressant spännande eller roligt för att skrivas ned. Idag förstod jag med lite hjälp från min gode far att det kanske är det som är meningen med hela uppgiften, att förstå att dialoger inom litteraturen är konstlade och intressanta för att de inte alls liknar verkligheten.
Därför får det bli en av de där astråkiga dialogerna jag lämnar in till min lärare imorgon. Han kommer tycka jag är asdjup och häftig, fastän det i själva verket var min pappa som var hjärnan bakom allt. Jag bluffar jämt. Vad det än gäller bluffar jag. Det är okej, för jag gör det åtminstone medvetetet. Lite grann. GRAND
saknar i somras när jag såg ut som en tjej och en kille samtidigt. Nu ser jag inte ut som något särskilt.
Kommentarer
Postat av: Lisa
vad du skriver bra. låter som en bra promenad ändå, fint inlägg också och du är himla snygg ;)!
Postat av: Hanna
Du är en Fantastisk Människa. Så är det.
Och det där med att se ut som bådeoch samtidigt är gött.
Trackback
