labyrinter

Rosso, 7 år gammal, singel och kronprins, ser han lockande ut? tveka inte. avla på.

Nu, eftersom jag har några ytterst älskvärda läsare, tänkte jag att ni vet egentligen inte mycket alls om mig. Så jag tänkte, hej jag gör en presentation.

Hej, Freja heter jag. Snart fyller jag 16 år, och ja det suger att fylla år i december. Jag önskar mig cd-skivor (från passion pit, armand mirpour och stars kanske), en klocka och parfym. Håhå nu dog ni av intresse, eller hur?

Så. Right. Hm. Min uppväxt. Föddes i centrala Göteborg mitt i en snöstorm, blev ett år och en vår senare storasyster till en blond liten pojke vid namn Mauritz. Har två storasystrar också, som jag älskar mer än raggsockar.

Det mest spännande under tiden i Göteborg var nog när det kom en inbrottstjuv till vår lägenhet och snodde min kanin, en av mammas skor och en av min systers. Får hoppas att tjuven hade roligt med två olika storleksskor. Det andra mest spännande var nog att det stack ut en tjock elkabel precis vid min säng som jag pillade på. En stöt senare och jag grät av chock och smärta. Sen pillade jag på den lite till. Ganska korkat, men barn är korkade.

När jag var sju år flyttade vi till Skaraborg. Ut på slätta. Jag trivs fint här. Med en buss om dagen har jag fina möjligheter att ta mig var jag vill, inte minst med min finfina gamla PUCH-moppe som jag poppar omkring på. Allra mest poppar jag till mina små vänner, oftast hem till Angelica. Då äter vi varma mackor, polerar naglarna och tittar på skins. Pratar om sånt som flickor i vår ålder gör. Har det fint helt enkelt.

Nu för tiden har jag för inte alls längesen börjat natur på vadsbogymnasiet i mariestad. Fantastiskt.

Och om jag skulle beskriva mig själv med tre ord blir det något i stil med:
1. Störd
2. Snäll
3. För ärlig ibland tror jag.

Och om ni undrar någonting, fråga. Det blir som en frågestund. Fast det säger vi inte högt för det låter så löjligt.

SO! ASK ME ANYTHING!

Han slår in huvudet i plastfolie. Så att ögonfransarna trycks upp mot den vitgenomskinliga hinnan och skinnet pressas till rosa grishud. Håret lägger sig som tentakler kring skallen och krälar över ansiktet, mot halsen och nacken, sticker ut under folien som fingrar ur jorden. Hjärnslangarna täpps igen.

Tunnlar. Ska han känna samhörighet med de andra? Täckta av beläggning, precis som honom. Några drar och sliter i plasten, men det hjälper inte. Han kan inte andas. Har slutat andas för längesen. Det behövs inte, för han är en av dom.

Så blir det mörkt. Ingen ser. Han slår huvudet mot väggen. Hårt och febrilt. Klöser med naglarna. River och biter. Ett hål. En reva. Håret är fuktigt av kondens och ansiktet uppblött och mosigt. Han somnar. Tänker att imorgon förändrar han världen.

Dikter alltså. Är det det jag sitter här och skriver? Dikter om utanförskap, ångest och desperat längtan efter kärlek. Är jag bara en hormonell tonårsflicka, som sitter i sitt stökiga rum och tror att jag har ett uns poesi i min hjärna, skriker ut min kärlekstörst, spyr ut det över tangentbordet och tycker oj, så laddat, emotionellt explosivt och oj va synd det är om mig.

Jag tror nog att jag är det. Låtsas vara djup och tänkande, det är det jag gör. Men jag kan berätta för er, att jag är ytlig som en vattenpöl ungefär.

Men mamma säger att det är okej, för alla är ytliga i tonåren. Till och med hon var det. Jaha, tänker jag, vilken tur, då kan jag sitta här en stund till och tänka på vilket shampo som är bäst för min hårbotten och vilken av mina tusen mascaror som egentligen funkar bäst att ha som andra lager.

Och sen sitter jag på våra samhällskunskapslektioner, omgiven av MUF:are, oförmögen att överhuvudtaget föra något vettigt argument framåt i diskussionen mot de där kapitalisterna eftersom jag inte kan någonting alls om någonting. Ibland tänker jag att det är okej, jag kanske inte är en samhällsmänniska. Jag tycker om matte och kemi. Fast, nej, det finns faktiskt inte mycket viktigare än att ha en åsikt, kommer jag fram till sen. Så jag skaffar en åsikt.

Sen vet jag inte var jag ska göra av den. Den kan ju ligga och gro min hjärna, tills jag hittar på en som låter bättre för jag kan använda längre, mer komplicerade ord som betyder samma sak. Om jag säger det tillräckligt fort sen kanske ingen hör att den inte funkar. Bara den låter smart, och jag ser riktigt säker ut, kanske inte någon hittar bristerna i min tanke.

Ikväll är jag arg. För att jag inte kan ta tag i någonting. Så jag sitter här, skördar på farmville, pluggar ingenting, böjer mina ögonfransar, pluggar ingenting, är uppe sent, pluggar ingenting.

Godnatt då.

Idag har jag inte:

• Tagit tag i ångestlistan
• Alltså pluggat nada
• Gjort något vettigt

Idag har jag:

• Ätit foccacia
• Fotat
• Tänkt på att snart ska jag plugga
• Druckit varm choklad!
• Varit i skolan!
• Ätit mockaruta
• Sovit på bussen till skolan. Och från.

Och vi tar det uppirfån och ned:

• Keps:H&MHERR
• T-shirt:JUSTAFUCKINGTSHIRT
• Väst:RESTERÖDS
• Byxor:RESTERÖDS
• Skor:CONVERSIIIIIIISAR

Jag brukar tänka att det enklaste sättet att få ordning på sitt liv är att göra listor. Jag har böcker fulla med bara att-göra-listor, och innan varje första skoldagen skriver jag en lista som i princip går ut på att det står i vilket ordning jag ska ta på mig kläderna, hur jag ska sminka mig och hur många glas apelsinjuice jag ska dricka till frukost.

Så idag, med en gnolande molande gnagig stress i magen, tänkte jag att jag skriver en lista med saker att ha ångest över, så jag förstår att det kanske inte är så mycket ändå. Men när jag hade skrivit klart listan, förstod jag att jag hade fel. Nu frågar jag mig, varför i hela friden valde jag natur, och varför i hela friden har vi så många prov? Så meningslöst! Äsch, det får väl gå. Sen tänkte jag att jag kanske skulle ha lite ångest över bloggen. Men nä, det tänker jag inte för det har nog aldrig varit såhär roligt att blogga. Tack, säger jag, till mina läsare, LUVS U!

Och nu är klockan alldeles för sent för att det egentligen ska räknas som bra. Det ä ju skola imorgon. Idag har jag plockat björnbär, städat mitt rum, slängt ut alla mina kläder ur gardeborden och bråkat med min bror. Godnatt folks.

När minuterna bara försvinner
mest för att hon vill
de går till ingenting
så att hon kan säga att jag har haft ledigt

hennes säng
ena halvan är full av kläder och elektronik
den andra med smuts
och hopplöshet
över att inte kunna göra någonting
minutrerna försvinner

de är ivägen när hon sover
fastnar i hennes lakan
knyter sig kring hennes febervarma kropp
stryper henne inifrån
drar i muskelvävnaden
repar upp fibrerna
bländartal -22

Hej hopp cheap mondays höstkollektion is killing me.

Vad fan har du gjort mig

u tell me
hade ju inga förväntningar
intalade jag mig själv
så det gör ingenting
jag tuggar sönder plastbitar tills de krackelerar
i små rosamönster
det är som att umgås
vi pratar om tunnlar och dom är inte som vi
hundratals, säkert
i bristen på annat att göra
sniffar vi pulvermos
våra förkylda näsor känner ingenting
bara salt när vi snyter oss
vi snörar skorna över knäna
upp på låren
drar åt
knyter över naveln
fett som väller ut över kanterna när jag sätter mig ner
det är dags tänker jag
nu kommer dagen jag inser att jag är lite tjock ändå
nu skaffar jag mig ätstörningar

i brist på annat att göra

Från mars 08, till mars 09. Tänk vad som kan hända på ett enda litet år. Nu måste ni berätta för mig vilken frisyr som var bäst. Puss godnatt.

Jag antar
att man ska skriva som mest
när tristessen är större än ens senaste konsumtioner
för trots alla pengar jag bränt
på tyg ihopsytt av lågavlönade arbetare
och djurtestade kosmetikaprodukter
känner jag mig inte ett dugg lyckligare för det
jag hjälper marknadsekonomin lite på traven
slösar ännu lite mer energi
på ändlösa promenader genom kundfabriker

Igår eftermiddag rymde jag från skolan lite tidigare än vanligt och lyckades åka hela vägen till Göteborg på mitt lilla busskort. Två timmar tog det, sen var jag framme.



Hamnade på ett torg med massa skum i fontänen. Järntorget alltså. Tack alla människor som häller tvättmedel i fontäner, tack.



Sen satt jag där. Ganska länge. Tittade på människor som gick förbi.


´
Sen kom Ebba. Och hennes små vänner. Två timmar senare åkte jag hem igen, två timmar tog tåget hem. Hem till Angelica. Hon utfodrade mig med tacos. Sen tittade vi på film, och somnade. Mink.

Nu är klockan halv sju. Min klocka ringde inte, men jag vaknade i alla fall. Nu ska jag dricka kaffe, ta på mig, göra mig i ordning, sen ska jag trotsa mörkret och kylan och gå till bussen.

Och efter skolan, ska jag till Göteborg. Bilden är från i somras, när Angelica och jag var uppe på Skanberget och åt världens godaste pizza. Hejdå folks.

• Knäckt ägg i en plastprickig bunke

• Blandat mjöl, ägg, kakao och socker hit och dit.

• Doppat fingrarna i chokladsmet

• Jagat bort lömska katter från köksbänken

• Slagit in snoddas i fina kartongbitar, extraglansig plast och krulliga snören (de ska säljas på skördefesten i helgen) (förresten, vad säger ni? Snoddas, mockarutor, kärleksmums..? Berätta!)

• Gjort läxor.

Livet är hårt som naturare. Har knappt tid att uppdatera bloggen, duscha, sova, skriva om viktiga saker, läsa, städa, rita eller klia katter på magen. Imorgon har vi dressed up friday i klass Nv1b. Så frågan är vad jag ska ta på mig för något fint?

Godnatt människor.

Det sämsta med alla årstider som inte är sommar är att håkan hellström inte funkar längre. Han sjunger sommar, bara sommar, och honom på vintern är som att gå barfota i snö. Eller ha solglasögon på sig fastän det är natt och mörkt ute. Eller varm choklad på när man är på strandutflykt och det är 30 grader varmt!

Ja. Håkan Hellström funkar bara på sommaren. Så låt oss låtsas att .. det inte är höst riktigt än.

Åh vad allt går i svart och vitt och beigt, kan väl knappast undgått någon. Lättpåverkad som jag är hakar jag på och köper billig Chanelkopia på lindex. Strumpbyxorna alltså. Det är såna där med svarta baksida. Vi matchar med plisserad kjol, sidenskjorta (en sån som äkta pirater har!) och .. tröja. Och pärlhalsband såklart, måste fullända min classyness.

Te och matematik står nu på schemat. Måste. Sluta. Sitta. Här. Och. Spela. Farmville. ARGH

Jag tycker jag ser för snäll ut i långt hår. Fast det vore rätt häftigt, ändå, om jag lät mitt hår växa ut och bli långt för det är ändå en ganska mäktig känsla, att veta att man pressat ut varenda nanomillimeter pälsmassa ur sin hårbotten. Jag har nog tid att bestämma mig. För det växer ganska långsamt ändå.

Nej, Matador Minkpäls, du kommer aldrig få mig dithän igen, sa jag.

Matadoren svängde artigt på sin hatt och log.

Han stoppade in fingrarna i munnen, fattade tag kring sin underkäke med händerna och  drog. Tvingade upp sin käft. Det krasade i benet och de såriga mungiporna brast. Han slet hårdare. Ljudet av kött som slits isär blandade sig med hans skrik. Hans ögon, fästa i min blick, tårades och svämmades över av smärta. Han slutade ändå inte. Kinderna trasades sönder, benen lossades från varandra till slut och med ett sista ryck rev han av hela käken.

Ur det blodiga, öppna svalget krälade hans illröda tunga och rester av ansiktet hängde ner över hans guldbelagda tänder. Kavalkader av spyor, det enda som var kvar av de måltider vi ätit tillsammans, kastades upp. Blod pumpades ur strupen, blandade sig på träparketten med den gulaktiga sörjan, våra minnen, och färgade allting orangerosa.

Han slängde ifrån sig benbiten han höll i sin vänsterhand åt mitt håll och tittade på mig med ögon som sa:

-Och nu då?

-Nu lagar vi dig igen, Matador Minkpäls.

Visste ni förresten att den fjärde säsongen av Skins håller på att spelas in just nu? SÅNT GÖR MIG GLAD <3

Det blev inte en söndag som alla andra ändå. För jag stängde faktiskt av datorn en stund. Visserligen glömde jag att plugga, hann inte bada och jag har inte sett någon film heller, men jag städade lite grann. Dammsög. Lyssnade på musik jättehögt samtidigt, sorterade alla mina underkläder och drack te, läste tidningen. Och klockan är bara halv tio. Nästa steg är alltså att jag ska komma i säng tidigt också. Jag hinner väl ta ett bad? Om jag struntar i att tvätta håret går det ju fort.

Hej hopp jag känner mig nästan lugn i själen. Lite musik? Klart ni vill ha lite musik. Klicka på animationen bara.

Och så var det söndag igen. Precis som vanligt vaknade jag när halva dagen redan hade gått, var sugen på frukost när de andra skulle äta middag och tänker att idag ska jag städa mitt rum, när jag ändå har tid, och så kan jag plugga lite också för jag har tid, och så kan jag se på film för jag har tid, och jag kan bada och fixa mitt hår fint för jag har fortfarande tid! Sen tar tiden slut och det enda jag hann med egentligen var att sitta vid datan och låta tristessen skölja över mig, lägga mig alldeles för sent så att jag måste vara trött hela den här veckan också och glömma att plugga så jag har ångest för det i flera dagar.

Samma sak varenda söndag. Vilka i-landsproblem va?

Det känns som hela världen är byggd av ord. Och att ord, eller avsaknaden av ord, gör hela skillnaden. Jag har tänkt att anledningen till att man inte minns något från när man var liten är att man inte hade några ord. Inga ord att tänka på vad som har hänt med.

Eller så är det inte så, vad vet jag.

Tänk allt man kan göra med ord. Såra någon, försätta folk i livskriser, beröra människor tills de gråter, få dem att minnas eller få dem att tänka efter. Själv är jag en människa som inte tänker på saker, förrän jag klär det hela i ord. Om jag inte pratar om det, eller skriver om det, tänker jag aldirg efter angående det hela. Jag sitter aldrig och funderar över meningen med livet eller annat klyschigt och såkallat djupt.

Såvida jag inte öppnar Word, spyr ur mig alla ord ur skallen, ner över tangentbordet och in i datorn.

Sedan tittar jag på skärmen och förstår knappt själv vad det egentligen är jag menar, bara rester av känslan finns kvar klistrat mot hjärnslangarna. Skriver aldrig för hand, det går så långsamt att jag inte hinner med mig själv och glömmer hälften på vägen ner från hjärnan genom pennan ut på papperet.

Inget fascinerar mig så mycket som ord. Eller bara hur bokstäver låter tillsammans när man sätter ihop dem. Eller hur de ligger i munnen om man tittar på orden i huvudet i olika typsnitt, om det blir någon skillnad och om man glömmer att göra mellanslag, hur blir orden då?

Det är alltid ord som fastnar på insidan av mitt kranie. Ligger liksom där och upprepas tills de skrapas loss och jag glömmer dom. Vissa ord sitter längre. Andra har tjänat sitt syfte efter bara någon timma, och kastas sedan.

Ord jag inte kan lägga ifrån mig just nu är; minkpäls, vinklar, sockercirklar, labyrintregn, ett tag var det kameler, rävar och laminat.  Jag ska inte cencerura mig själv, så för ärlighetens skull avslöjar jag det mest förekommande ord jag använder i jobbiga situationer: fitta. Det är så fult och ovårdat, men likväl ligger det i hjärnan och jag har en känsla av att det stannar där ett tag.

Ingenting stör mig så mycket som upprepningar, ändå använder jag ordet ord 20 gånger i bara den här korta texten. Men vilket ord är kan bättre beskriva ordet som ord kan?

Ni undrar självklart var jag köpt denna fabulösa klänning. Jag ska berätta för er att jag har sytt den alldeles själv av ett gammalt påslakan. Det var dock ett antal år sen. Men jag är fortfarande ett lika stort fan av pocahontas, IM TELLING YOU!

Idag såg det så fint höstigt ut när man tittade ut genom fönstret. Så Angelica och jag tog på oss mina höstigaste kläder och kände oss mysiga. Sen upptäckte vi att det var mer sommar än höst och vi fick svettas i höstkläderna, men det gör inte så mycket för vi kände oss fortfarande mysiga. Igår kväll såg vi på film och åt kladdkaka. Nu har angelica åkt och jag har ont i halsen och hufvudvärk. Hoppas att jag inte smittade henne.

Jag har tänkt på hur fint det vore med en ögonkikare. En liten kikare med guldkedja som man använde för att se in i ögonen på någon. Den skulle ligga i en blå ask med sammet inuti, och varje gång man tog fram den så skulle man putsa glaset med en tygtrasa i samma färg som asken.

Sen skulle man dra kedjan över huvudet och sätta kikaren till ögonen. Snällt fråga någon man ville lära känna om man fick se in i dess ögon. Denna någon skulle då ställa sig framför en riktigt nära, så nära att det enda emellan en själv och den andre var kikaren.

Först skulle man bara se ögonen. Färgen på irisen och de tunna röda strecken i ögonvitan. Sin egen spegelbild.  Sedan skulle dalarna och sjöarna av olika nyanser i irisen framträda. Skruvar man lite på på kikaren ser man ännu närmre ändå, och in i.

Så ser man vad personen tänker på. Just precis då. Virvlande tankebilder och ordsnören som snirklar omkring. Om man hade en riktigt bra kikare, och hade god hand med den, skulle man kunna följa de trådar som flyter omkring i medvetandet. Följa dem ännu djupare ändå, och se vad personen tänkt för en sekund, eller en minut, eller en timma sen. Gå tillbaka till tankar som den inte ens själv visste att den hade. Undermedvetna känslor, omöjliga att sätta ord på.

Justerar man kikaren lite till ser man längre in ändå. Man kanske tillåmed ser ljuden som ekat i personens skalle, eller så skulle alla bilder lösas upp i otydliga färger, som bara tankens ägare skulle förstå.

Men så djupt in skulle man nästan aldrig komma. För emellanåt måste ju personen vars ögon man ser in i blinka. När den öppnar ögonen igen är man tillbaka där man började, med färgen på irisen och de tunna röda strecken i ögonvitan.

TJO nu är angelica at my place och vi gör ninjahänder awgawd so cool

nu ska vi nog baka kladdkaka och sen se på spirited away. (klicka här för trailer!)

femtusen ostbågar på den. måste se igen. ahwgawd

H&Ms barnafdelning kan fortfarande vara bra att ha, monki säljer snälla kjolar och oj h&m igen briljerar med strumpbyxor samt twilfits tantstrumpyxor som HÅLLER IN, FORMAR OCH LYFTER! YEAAAH

YEAH MITT NYA HÅL YEAAAAH

TJAO! Idag tog jag ett fint litet hål i mitt öra. Så köttigt. RESULTATET FÅR NI SE SENARE!

Skolaskolaskolaskola himla konstigt att man faktiskt går dit varenda dag frivilligt. Nej förresten, frivilligt, EAT MY TURD! Man blir ju mer eller mindre tvingad om man vill nånsin få ett jobb här i världen. Som tur är har jag en snäll och rar liten klass att spendera alla långa timmar med varje dag. Det är annat än vad man kunde säga om mina föregående fyra små högstadieår. Vilken jävla skitklass asså. Ett äckligt ytligt fjortisgäng, vilket verkar vara obligatoriskt att finnas varje högstadieklass, människor som får kuk när de är 16, men kommer sluta i husvagnssemestrar med sina feta män och skrikiga ungar så de kan leka lycklig familj tillsammans. Och hur lyckliga kommer de vara i sina förortsvillor om 40 år när det enda de kan leva på är att de var populära i 9:an?

Jag ska inte sitta här och spotta ur mig saker. Vad jag vill ha sagt är, att jag tycker om min klass nu. Och att min förra ändå hade sina ljuspunkter trots allt. Och att jag ska städa nu.

kaos ljud och  ingen respons
hafs, kläder från veckor tillbaka
jag trodde att jag inte förväntade mig något
det är bara plast i min hjärna och synfältet begränsat till rakfram i en gata uppåt.
så jag struntar i det ett tag till
imorgon sover jag igen
vilopuls -44

solen skiner inte ur skärmen och vi lindar tyg kring armarna och händerna blir blå
jag hatar kvällar som den här.

jag kanske ska börja tröstäta. eller bli bulimiker. det vore kanske spännande, för då skulle något hända.

det känns som om allt vi gör är som på film. känslorna vi känner känner vi för det är ju det vi ska göra vid det här laget. det gör inget om jag lämnar ut mig själv för inte ens jag vet vad jag känner och vad hollywood säger åt mig att jag ska känna. det kan lika gärna vara påhitt. och efteråt kommer jag alltid fram till samma sak: jag måste sluta låtsas. sen kommer jag fram till att det gör inget att om det inte är på riktigt, för om jag tror på det är det på riktigt. och jag tänker aldrig på det om jag inte pratar om det. och om jag pratar om det lämnar jag ut mig och då är det inte på riktigt längre för då hittar jag på.

lite som en vinkel alltså.

H&M:s barnavdelning är cool och jag är skydlig angelica pengar. OMG

Så. Skönt. Att. Vara. Hemma. TIDIGT! Av någon konstig tillfällig schemaändring slutade vi idag redan 12.45, och som tur var fanns mina föräldrar redo att hämta mig när de ändå var och  handlade. Annars hade jag varit tvungen att vänta två timmar på bussen. Dessa förbannade bussar, varför går de så sällan? Eller snarare, varför går det bara en om dagen? Jävla västtrafik. Men hursom helst, är jag hemma nu, exceptionellt tidigt. MM TIME I LUVS

Ska tjäna pengar nu på lite fönsterbärning. VI SES

Idag har jag tittat på när massa lägger pigment i hyllorna.





Och jag drack varm choklad förstås.

Det ser nästan ut som det är sommar ju. Men idag såg jag att för första gången i år att björkarna är gula. Höst alltså.

Idag skulle jag plugga. och klockan är redan sju. OHSHIT

cheap monday ofc och okänt okänt okänt örhänge jc samt träpinne!

tjao jao åkte nyss hem från stefan & willzie på min iskalla puch, när jag säger iskall menar jag kall som att all kvällsvind letade sig in under skinnet och att alla åkrar jag åkte förbi luktade fuktig jord och nästan frost. Lite gödsel luktade det också. Alltså var allt som vanligt på landsvägarna mellan mitt hem och Töreboda City (byhålaskitasställe)(tycker omdet lite ändå)

Och titta vad jag fick av Stefan! En superköttig liten Lulzpod. Full med Daniel Johnston. Det här ska bli fint ska ni se!

Idag bestämde jag att jag ska ligga i söng prick 22.00. Så det ska jag göra nu. Gonatt mina damer och fasaner.

Det finns så många saker som i princip alla bloggare bara håller på med. Hela tiden. Bloggtrenden som hållt i sig längst är väl B&J. Det finns ingenting som irriterar mig så mycket som alla små flickor som lägger upp en bild på sin nyaste B&J-burk, som de antagligen samlar på, och frågar alla sina läsare vilken är deras favoritsmak?

Fastän jag bloggat i nästan ett år, har jag faktiskt inte smakat denna omtalade glass förrän igår. Och det var som jag trodde, fruktansvärt överskattat. Alla dessa lovord jag hört, och så smakar det inte mer än okej. Eller, det var väl gott men inte så gott att jag ville spy upp allt och äta det igen eller springa ett varv runt jorden eller slå ihjäl folk. Det var okej.

Så vad finns det mer för bloggtrender jag nu måste haka på?

• Den där vitamindrycken man kan köpa på apoteket. (länk)
• Smoothie, som alla envisas att uttala som småtti.

Och vad mer? Jag tänkte precis säga att jag inte kommer på mer, men så kom jag att tänka på alla läppförstoringar alla bloggerskor och bloggare envisas med att göra. Alla äckliga bratbloggar som pumpar upp läpparna tills de ser ut som levande krockkuddar, inte helt okej. En liten förstoring ser helt okej ut tror jag, men det verkar ju som t ex rightnow har hamnat i ett mindre restylane-beroende. Bara 20 år och snart börjar hon med botox också. Dagens ungdom alltså.

En läskig sak jag läste för ett tag sen att ett snapsglas outspätt botox-toxin räcker för att döda hela Sveriges befolkning. OCH DET SPRUTAR VI IN I VÅR HUD? Visserligen extremt utblandat, men ändå!

Fast det här inlägget skulle ju handla om Ben & Jerrys. Äsch. Jag ger Chunky Monkey 7 av 10 ostbågar eftersom jag trodde att det skulle vara helt fantastiskt gott. Det är alla bloggare som fick mig att tro det. Era lömska jävlar. Falska förhoppningar. ARGH!

Jag lägger ut en bild på stefan i min fina blogg för att stefan är häftig och pers gitarr snygg. HIHI (egentligen blev jag tvingad.)(ASS)

Eftermiddag: Willie och jag åker tåg mot solnedgången, Göteborg. Två timmar tar det och vi är jättenära att köpa fika men dörren till resturangvagnen går inte att öppna, så jag låtsadas att jag inte alls är sugen på bulle och kommer över det hela ganska fort.





Kväll: Willie och jag lyckas komma på en buss och ta oss till studentgettot. Hamnar i en lägenhet med en tavla som jag är tvungen att stå och titta på i flera minuter. Vi äter knäckglass med lägenhetens invånare och min storasyster Malena. Tvn flimrar fram serier, reklampauser och piratfilmer.












Natt: Vi rymmer från lägenheten! Hittar en lekplats, snurrar omkring en stund för att tillslut landa i en stor korggunga, titta på stjärnorna och prata saker som meningen med livet och annat klyschigt man pratar om när man tittar på stjärnorna. Under gatlamporna hittade jag bilder som såg ut som i sagoböcker, och med riktigt lång slutartid fångade jag dom till slut. Efter en timma eller så, går vi till vårt nya tillfälliga hem och så somnar vi i en förvånansvärt nog ganska rymlig 90-säng med stora kuddar och vita lakan. Hela rummet gick i vitt trodde vi.







Morgon: När klockan är nästan nio vaknar vi och upptäcker att rummet var inte alls vitt. Det var ljust, ljust grönt, som Big Pack-glass med päronsmak. En tråkig sak är att någongång under den här tiden kollapsar mitt objektiv och skärpan springer iväg och gömmer sig i fritzl's källare. Vi vågar inte gå och hämta tillbaka den.

Nu börjar jag om min fantastiska bloggkarriär på nytt, och den här gången ska jag inte skriva om smink. Jag ska skriva om viktiga saker som när moln anfaller en underifrån, va onödigt det är att alla bilder man ritar på sina händer försvinner föralltid, hur trevligt det är att dricka varm choklad med en fin vän även om man inte säger ett ord men ändå förstår varandra fullständigt och hur mycket jag tycker om hur regnvåta städer luktar på natten. Jättemycket faktiskt. Nu ska jag klura ut hur i hela friden designen funkar på det här stället.