ömkan!!!!
Visst får man inte tycka synd om sig själv? Eller hur, man får inte det. Att tycka synd om sig själv är en last. Självömkan är något patetiskt, något man inte ser på som något bra.
Men jag tycker nästan alltid synd om mig själv. Varför skulle jag inte tycka synd om mig själv! Det är ganska synd om mig. Ta igår som exempel, jag satt i mitt rum och funderade på hur meningslöst livet var när en katt la en stor fet pöl med diarré två meter ifrån mig. Jag märkte det först när dess ångor nådde mina näsborrar och jag fick kväljningar. När jag, mot min vilja men för att jag var tvungen, tog upp äcklet sjöng jag tyst för mig själv: livet suger, döden duger (melodi: björnen sover). Ja fy fan vad livet sög i det ögonblicket. Eller ögonblicken, det tog fruktansvärt lång tid att få upp allt från golvet. Och det har faktiskt dröjt ändå tills idag innan den vedervärdiga doften försvunnit. Jag har lidit mer än vad ni kan förstå under hela den tiden. Jag lider fortfarande förresten.
Åh denna tristess! Jag går omkring i mitt tomma hus på nätterna, är arg för att den lilla spillra som är kvar av min familj däckar redan vid nio i sina sängar någonstans i andra änden av vårt hem, lämnar mig ensam att leta efter något ätbart i vårt proppfulla kylskåp som saknar lampa och brummar oupphörligt. Och när jag sedan inte hittar något att äta däri, blir jag arg eftersom kylskåpet är fullt men fullt på ingenting! Då tar jag ett glas juice och därefter, slår det mig att det skulle jag inte ha gjort eftersom man inte får dricka juice innan man borstar tänderna. Insikten gör lika ont som när jag på väg upp till mitt rum slår i tårna i någon utstickande bänk jag inte ser på grund av det tunna mörkret väggarna andas på min pyamastäckta hud. Stackars, stackars mig.
Jag känner mig rebellisk när jag trotsar tandtäkarnas ord och borstar mina syraanfrätta tänder fastän jag egentligen borde vänta minst 30 minuter. Sen går jag in i mitt 13 grader varma, (kalla?!?!), blåsiga rum och börjar gråta när inte ens min katt ligger i min dubbelsäng. Jag lägger mig ner på trägolvet och känner tårarna krypa ut ur de yttre ögonvrårna och ner på plankorna. Jag känner mig djup och poetisk. Det är dragigt och jag får ont i ryggkotorna av att ligga där och stirra upp i taket. Jag gråter lite till och önskar att någon eventuell familjemedlem ska komma in i mitt rum och ge mig fotmassage. Efter 25 sekunder ger jag upp och sätter på radion. Takida. VARFÖR SPELAS ALLTID TAKIDA!!! Jag avskyr takida. Byter kanal. Kommersiell skit. Reklam. Sen Robyn. Jävla fittrobyn, jag hatar robyn, jag bryr mig inte om att hon är duktig och kan sin grej för jag hatar henne!!!!!! Jag önskar att hon ska stå för alltid på det där lågstaiediskot hon jämt sjunger om och dansa i cirklar utan att killen hon är kär i upptäcker henne, jag önskar hon snurrar tills hon svimmar och spyr och blir utslängd och att killen inte märker nåt och fortsätter hångla med den där andra jävla bruden.
Sen sätter jag på en skiva istället. Jag har spelat den för många gånger och är jättetrött på den. Tar på mig pyamas, lägger mig i sängen, försöker läsa en bok men är för trött, försöker somna men kan inte, det går så lång tid utan att jag somnar att skivan tar slut och spelar sista låten och jag måste leta upp fjärrkontrollen för att köra om den från början, inser att jag inte vill höra den där skiten, men jag älskar ju nick drake egentligen, så låter den fortsätta vara på, släcker sänglampan och hatar mitt liv eftersom jag ändå inte kan somna med stereon på för displayen skickar ut ett så himla äckligt cyanidblått ljus som skär sig igenom mina ögonlock, så stänger av stereon, tvingas lyssna på elementets droppade, blir arg för att elementet inte ens värmer men ändå står det där och droppar, tänker på hur ensam jag är i min dubbelsäng och sen någonstans där somnar jag.
Stackars, stackars mig. Ingen förstår hur synd det är om mig.
Men imorgon ska mamma och jag åka och handla! Det ska bli hemskt roligt. Jag ska köpa gott bröd och kanske någar paket nudlar. Sen ska jag hjälpa mamma bestämma smak på kattmaten och sen packar vi tillsammans ner maten i fina kassar och går ut till parkeringen, och mamma kommer se jätteförvirrad ut för hon kommer glömma var hon ställt bilen. Jag ser den och vi går dit, mamma funderar i tre timmar vilken knapp hon ska trycka på för att låsa upp, när hon väl hittat rätt lägger vi in varorna och jag går och lämnar vagnen. Tian jag får ut gömmer jag snabbt i jackfickan och hoppas att mamma glömmer bort den. Det gör hon och nästa dag köper jag kladdkaka i skolcafét för den. TAGGA!!!!! Älskar mitt liv <3
Men jag tycker nästan alltid synd om mig själv. Varför skulle jag inte tycka synd om mig själv! Det är ganska synd om mig. Ta igår som exempel, jag satt i mitt rum och funderade på hur meningslöst livet var när en katt la en stor fet pöl med diarré två meter ifrån mig. Jag märkte det först när dess ångor nådde mina näsborrar och jag fick kväljningar. När jag, mot min vilja men för att jag var tvungen, tog upp äcklet sjöng jag tyst för mig själv: livet suger, döden duger (melodi: björnen sover). Ja fy fan vad livet sög i det ögonblicket. Eller ögonblicken, det tog fruktansvärt lång tid att få upp allt från golvet. Och det har faktiskt dröjt ändå tills idag innan den vedervärdiga doften försvunnit. Jag har lidit mer än vad ni kan förstå under hela den tiden. Jag lider fortfarande förresten.
Ibland känner jag att det är mer synd om mig än den här döda fågeln jag skulle kasta över staketet i somras. Den fastnade och det var sorgligt. Stackars mig.
Åh denna tristess! Jag går omkring i mitt tomma hus på nätterna, är arg för att den lilla spillra som är kvar av min familj däckar redan vid nio i sina sängar någonstans i andra änden av vårt hem, lämnar mig ensam att leta efter något ätbart i vårt proppfulla kylskåp som saknar lampa och brummar oupphörligt. Och när jag sedan inte hittar något att äta däri, blir jag arg eftersom kylskåpet är fullt men fullt på ingenting! Då tar jag ett glas juice och därefter, slår det mig att det skulle jag inte ha gjort eftersom man inte får dricka juice innan man borstar tänderna. Insikten gör lika ont som när jag på väg upp till mitt rum slår i tårna i någon utstickande bänk jag inte ser på grund av det tunna mörkret väggarna andas på min pyamastäckta hud. Stackars, stackars mig.
Jag känner mig rebellisk när jag trotsar tandtäkarnas ord och borstar mina syraanfrätta tänder fastän jag egentligen borde vänta minst 30 minuter. Sen går jag in i mitt 13 grader varma, (kalla?!?!), blåsiga rum och börjar gråta när inte ens min katt ligger i min dubbelsäng. Jag lägger mig ner på trägolvet och känner tårarna krypa ut ur de yttre ögonvrårna och ner på plankorna. Jag känner mig djup och poetisk. Det är dragigt och jag får ont i ryggkotorna av att ligga där och stirra upp i taket. Jag gråter lite till och önskar att någon eventuell familjemedlem ska komma in i mitt rum och ge mig fotmassage. Efter 25 sekunder ger jag upp och sätter på radion. Takida. VARFÖR SPELAS ALLTID TAKIDA!!! Jag avskyr takida. Byter kanal. Kommersiell skit. Reklam. Sen Robyn. Jävla fittrobyn, jag hatar robyn, jag bryr mig inte om att hon är duktig och kan sin grej för jag hatar henne!!!!!! Jag önskar att hon ska stå för alltid på det där lågstaiediskot hon jämt sjunger om och dansa i cirklar utan att killen hon är kär i upptäcker henne, jag önskar hon snurrar tills hon svimmar och spyr och blir utslängd och att killen inte märker nåt och fortsätter hångla med den där andra jävla bruden.
Sen sätter jag på en skiva istället. Jag har spelat den för många gånger och är jättetrött på den. Tar på mig pyamas, lägger mig i sängen, försöker läsa en bok men är för trött, försöker somna men kan inte, det går så lång tid utan att jag somnar att skivan tar slut och spelar sista låten och jag måste leta upp fjärrkontrollen för att köra om den från början, inser att jag inte vill höra den där skiten, men jag älskar ju nick drake egentligen, så låter den fortsätta vara på, släcker sänglampan och hatar mitt liv eftersom jag ändå inte kan somna med stereon på för displayen skickar ut ett så himla äckligt cyanidblått ljus som skär sig igenom mina ögonlock, så stänger av stereon, tvingas lyssna på elementets droppade, blir arg för att elementet inte ens värmer men ändå står det där och droppar, tänker på hur ensam jag är i min dubbelsäng och sen någonstans där somnar jag.
Stackars, stackars mig. Ingen förstår hur synd det är om mig.
Men imorgon ska mamma och jag åka och handla! Det ska bli hemskt roligt. Jag ska köpa gott bröd och kanske någar paket nudlar. Sen ska jag hjälpa mamma bestämma smak på kattmaten och sen packar vi tillsammans ner maten i fina kassar och går ut till parkeringen, och mamma kommer se jätteförvirrad ut för hon kommer glömma var hon ställt bilen. Jag ser den och vi går dit, mamma funderar i tre timmar vilken knapp hon ska trycka på för att låsa upp, när hon väl hittat rätt lägger vi in varorna och jag går och lämnar vagnen. Tian jag får ut gömmer jag snabbt i jackfickan och hoppas att mamma glömmer bort den. Det gör hon och nästa dag köper jag kladdkaka i skolcafét för den. TAGGA!!!!! Älskar mitt liv <3
Kommentarer
Postat av: Lisa
hihi fint. kram på dig! <3
Postat av: Blomflicka
bonjour tristess, en fin bok, från 60talet. :)
Postat av: ellen!!!
självömkan äger
Postat av: cecilia
underbar text! speciellt det med robyn! HÅLLER MED.
Trackback
