labyrinter

det är något underligt med fredagsbussen hem från skolan
det är sällan jag åker med den eftersom jag brukar stanna i stan
men det är en sån konstig avsaknad av ljud
även om jag har högsta volym på min mp3 hör jag ändå tystnaden regera inuti vår blå låda
idag var vi tre
så utspridda, nära, långt ifrån, privata och samtidigt artigt ovälkomnande
busschauffören också
jag tittar på henne genom den runda, buktiga backspegeln hon har i fram för att kunna titta på sina passagerare, vilket hon inte gör

men jag kan se henne, hur hon uttråkat granskar omgivningen utanför genom de smutsiga rutorna, väntandes på att klockan ska slå en liten minut till så hon kan sätta igång motorn och perfekt matcha tidtabellen.

ja det är faktiskt så, att jag litar mer på bussens avgång från hållplatsen än min egen klocka. jag brukar ställa om den om det inte stämmer med det exakta klockslaget bussen vibrerande rullar iväg.

den här fredagen är väldigt tyst över huvudtaget. inte bara i bussen kväver den mig, tystnaden från min brors spel när han stänger av ljudet för att ingen ska märka hans headshots gör det också. tystnaden från människor som inte hör av sig kväver mig inte bara, den slår mig dessutom i huvudet,  sparkar mig på smalbenen, kliar mig på ryggen och rafsar under mina fortfarande hårda sommarfötter så det kittlas samtidigt som det knappt känns.

men i längden spelar just det där ingen roll, jag försöker fylla upp din frånvaro av ord med andras. de hörs som ett svagt brus jämfört med hur det dunkar i öronen för varje steg du tar bort från mig. men jag har märkt hur jag mer och mer kan reglera volymen från dig och de som inte är du. snart kommer jag oftare höra sanningen, och till slut kanske jag bara lyssnar på de som har något vettigt att säga.