labyrinter

iwqqqgyjtmc tonlg
lkjsdflkj

saw 3d, skräcken får en ny dimension

Vitsigt indeed, men inte lika vitsigt som när jag säger att jag är idrottningen när jag går till gymmet på morgonen innan skolan.

Det gjorde jag idag, och det är så fint på gymmet så tidigt på dagen, för eftersom det bara är pensionärer där vid den tiden spelas det helt annan musik än senare på eftermiddagen, då lokalen domineras av brunstiga ungdomar som tänker på "drömkroppen, beach 2011, här kommer jag". Alltså spelas hårdrock. Det är fruktansvärt att höra hemska elgitarrsriff rivas av ackompanierat av testosteronstinna ansträngningstjut. Ja, jag föredrar nog dagens tidiga timmar när man hör sorlet från ett halvt äldreboende blandat med ganska omodern, svängig och på det hela taget mysig med peppande musik. De gamla hälsar på varandra allihop, på mig också för den delen, och säger saker som "ja Gunnar, det var längesedan man såg dig här, så trevligt, ja jag har tjugo minuter kvar här på crosstrainern, eller ska du ro, jaha, ja men ja vi ses väl sen bland maskinerna, ja jaha jasså ja hur mår Britt osv" Alla är så trevliga och en av tanterna på träningscykeln hade på sig finkofta över träningslinnet, och pärlörhängen och ett guldhalsband med en sten i. Hon var så makabert elegant där, hon satt på sadeln som om den vore en tron och källarlokalen hennes slott. Jag blev nästan förvånad att hon hade såna där vanliga, fula innegympaskor och inte vad som borde klä en drottnings fötter.

Inne i omklädningsrummet mötte jag en kvinna, jag trodde hon var gammal först, eftersom hennes hår var alldeles cementgrått, men när hon en bit in på vårt samtal som startade med "nu drogs medelåldern ner här inne", berättade hon att hon var bara 37 och gick på högskolan, och var helt enkelt tvungen att träna för att rensa skallen mellan allt hårt plugg. Jag sa att hade nog en aning vad hon menade, jag går ju natur, och så pratade vi en stund om skolsystemet och att hon inte ens hade behörgihet till högskolan efter den linje hon gått på gymnasiet och varit tvungen att läsa till kurser på komvux. Vi beklagade oss en stund över det hela, sedan gick hon ut i gymmet och jag gick hem.

Eller inte hem, jag gick till skolan.

Känns underbart när man ibland råkar kalla skolan för hem. Men det känns nästan som att jag tillbringar mer tid där än hemma i mitt hus, eller det gör jag ju till och med om man räknar i vaken tid. Herregud! jag har ju helt sant i det jag säger, jag åker hemifrån vid sju och kommer hem halv fem. Det är.. vi avrundar till ca 9 timmar. Från klockan fem, till elva, då jag går och lägger mig, är det sex timmar.

Okej, det är inte kostnigt att jag kallar skolan för mitt hem. Att jag dessutom brukar sova där, om man har en lång rast till exempel, förstärker kanske hemkänslan ytterligare. Men då räknas ju inte det som vaken tid längre.

Aja, strunt samma, nu måste jag verkligen sova. godnatt.

mormors skor som hon bröt lårbenshalsen i, mammas gamla sidennattlinne och byxorna var tydligen farfars en gång för längesedan. spetsen köpte mamma i en secondhandbutik i london när hon bodde där på 80-talet.  hon gick precis ut ur mitt rum, efter att ha gosat med min katt och pratat med mig om kläder och livet och saker som man aldrig slänger. mysigt. det känns alltid lite konstigt när någon annan än jag själv och katterna är inne i mitt rum, men när jag väl får besök känns det fint. om det hade varit min alldeles egna lägenhet eller privata rum, hade jag bjudit på champagne så fort någon jag höll kär knackade på min ytterdörr. den hade fått ställa skorna i min skohylla och låna fårskinnstofflor om jag kunde hitta dem bland allt stökigt i mitt rum, bland bonader, klänningar och nylonstrumpbyxor. sen hade jag tagit bort den enorma klädhögen på min enda stol och bjudit min gäst att sitta ner och snälla försök att inte spilla champagne på mattan, den kom nyss från kemtvätten.

lite så. men nu har mamma hur som helst gått och lagt sig, jag ska nu ägna resten av min lördagskväll åt att bada, äta baguette med vitlöksfärskost och provencalekryddad kalkon, se på film och ha på mig raggsockar. en samling ganska underbara aktiviteter, om jag får säga det själv.

Nu ska jag berätta vem jag är, precis just nu. Jag börjar med utsidan. Såhär ser jag ut till vardags:



Nu är det bara 4 minuter kvar på den här dagen. Så den här beskrivningen kanske måste gå in i den 23:e oktober.

Hur som helst har det snöat ute idag. Mina klasskamrater och jag satt och sjöng julsånger hela morgonens biologilektion, bytte ut vinterland i låttexten mot endroderm och äkta kroppshåla och vi kände julstämningen ha den inverkan på oss att det luktade lucia och värmeljus istället för den verkliga, väldigt suspekta doften man annars känner inne i laborationssalarna.

Nu är klockan 00:00

Jag vet inte vad jag ska skriva mer om mig själv och livet just nu. Egentligen domineras alla mina dagar av en enda sak, the beautiful thing called love, men det orkar jag inte alls berätta om eftersom jag 1. skulle avslöja alldeles för mycket om mig själv och jag har ingen aning om vilka som läser min blogg och 2. det är det enda jag pratar om så det räcker verkligen med det, jag ska inte också låta detta annars så fina, rena och vita utrymme förorenas av förvirrade hormonstankar som verkligen inte leder till något annat än frustration och gråtrunk.

Å andra sidan kan jag verkligen inte undvika ämnet kärlek, eftersom det genomsyrar allt. Eller det är vad jag har hört i alla fall. Kärlek, eller avsaknad av den, styr allt man gör, och det man gör på sin tid är ju livet eftersom tid är det enda man har. Men stämmer det? Äter man, av kärlek till mat, eller äter man, för att man måste, eller är kärlek och måsten och hat allesammans förenade och hör ihop? För antingen älskar elle rhatar man det man måste göra. Man måste äta, knulla, sova. Alltså älskar man eller hatar man det.

Åter till min vardag. Jag går i skolan. Jag läser natur. Jag går i tvåan. Jag gillar min klass. Jag är ganska smart. Jag pluggar tillräckligt mycket, men inte så mycket som jag önskar att jag gjorde. Min mamma är så bekymrad eftersom jag inte kan koncentrera mig på mina läxor alls längre, men hon vet hur det är, hon kunde heller inte tänka på någonting annat än killar och nöjen i min ålder. Därför klappar hon mig snällt på huvudet och ser förstående ut när jag säger att det är lite väl mycket i skolan just nu och alltid förresten.

Efter skolan har jag tagit som vana att gå till gymmet. Det bästa med att träna är att det blir skillnad. Allting blir annorlunda. Känslan när man rör sig, sättet man går på och den primitiva lycka man känner när man slickar sig runt läpparna och känner den salta svettsmaken samtidigt som man står och spänner sig framför spegeln och tänker att den randen fanns inte där förrförra veckan! Ingenting gör en så glad som att upptäcka en ny muskelgrupp som faktiskt syns i vissa vinklar. Det gäller bara att hitta dem, deffa dem, stå i rätt vinkel i förhållande till taklampan och sen hitta en lämplig övning eller rörelse där muskeln ploppar fram och säger hej.

Då kan man snällt säga hej tillbaka.

Egentligen var målet med den här texten att jag skulle öppna mig, berätta något dunderdjupt om mig själv och avslöja min själs innersta hemlighet, inte bara för er utan också för mig själv. Men tyvärr verkar det som jag bara vill tänka på oväsentligheter idag, titta på brideshead revisited och drömma om att få vara i england under före-krigstiden och gå omkring i ljusa ljusa kläder och spela tennis, samt vara man förstås och vattenkamma håret i elegant sidbena och gå över campus med en flaska vin på väg hem till mina på tok för underhållande vänner, gå på klubb och ragga upp fina unga ladies, ligga med en ny varannan helg ungefär, vakna upp på morgonen och röka cigarett i munstycke, ha föreläsningar på universtitetet på måndag och tentamen på tisdag. lunch med någon jag fattat speciellt intresse för på onsdag och ett besök i botaniska trädgården på torsdagen och supa mig full redan vid lunchtid på fredagen. över helgen åker man ut på tur, utanför stan, till exempelvis ett slott! Där går man sida vid sida med sin bästa kompis, i mjuka bomullsbyxor, säger inte så mycket, mest för att det inte behövs, sen puttar man ner kompisen från bron som går över ån ute på ägorna och man hoppar i efteråt, det är sommar förstås och det är lite näckrosor för egentligen badar man i en Monet.



Ungefär. Kramhej. Jag får göra ett bättre personporträtt någon annan dag. Imorgon ska jag upp tidigt för att vara lördagsmorgon och testa om min bror och jag kan shoppa tillsammans några timmar utan att det slutar i familjedrama och bråk och skrik den här gången också. Behöver vara utvilad. Klockan är 00:26

Nu har jag verklig blogg-ångest. Det är ett härligt, nytt fenomen som de senaste åren alltmer drabbat ambitiösa och uppmärksamhetstörstande tjejer i tonåren, och består i en mängd olika saker.

För att blogga är en riktigt jobbig sak. Man vill ha läsare. Man vill få respons. Man vill ha något att säga i sin blogg. Man kan få allt detta, allt som krävs är att man presterar någorlunda jämnt och har en helhetssyn som är anpassad för bloggvärlden. För inläggen, som g'ärna ska skrivas ofta och regelbundet, ska matcha varandra och tillsammans ge bra helhetsintryck, de ska göra att de som läser bloggen skriver in ens bloggadress i webbläsaren dagen efter, kanske till och med bookmarkar den, hungrande efter mer i samma stil, men samtidigt får man inte upprepa sig för mycket, då lär ju ens läsare tröttna!

Sen får man inte glömma att det är ju inte för att få publicitet, att det inte är för ens läsares skull man bloggar. Man ska göra det för sin egen skull, för att själv få utlopp för sin kreativitet, för att skriva av sig, för att ha någonstans att göra av all sprudlande skaparlusta, och att andra får ta del av det är ju bara ett plus. Bloggosfären är ett helt fantastiskt forum på det sättet, alla kan skapa, alla har samma möjligheter, förutom de som inte har bredband förstås, men den gruppen räknar jag inte inte till alla, utan till dinosaurier ev. skogsmullar.

Just nu känner jag verkligen att min blogg har raserats. Den var så fin, så jag, så välbesökt och så .. bra förut. Egentligen borde jag ta bort allting från och med då den inte var bra längre. Men det vill jag inte. Egentligen borde jag starta en ny blogg, vars design och uppbyggnad passar bättremed den jag är idag. För labyrinter,

LABYRINTER

med courier new, felplacerad sidopanel och blåtonade bilder,
korta dikter av silver och svett

är inte längre labyrinter för mig.

För när den här bloggen startades fanns ingenting. Jag vet inte ritkigt hur jag ska beskriva det, men jag fanns knappt.

Hur som helst, på grund av dessa väldigt förvirrande tankar har jag tagit bort masas meningslösa inlägg som jag egentligen bara knåpat ihop på en minut för att få in något nytt i bloggen. Det har varken vara roligt att göra inläggen, läsa dem efteråt, eller att radera dem. Inte roligt, men det har heller inte gjort ont. Ibland är det så smärtsamt att få fram orden, men man måste, och efteråt känns det lite skönare allting. Men inte ens så var dessa meningslösheter. De gjorde bara internet onödigt trångt och tråkigt.

Nu ska jag skriva ett nytt inlägg, det ska handla om mig såklart. Om mig idag, om hur jag ser ut och vad jag tänker på, vad jag gör och vad jag har för ambitioner. Det inlägget gör jag inte bara för min skull, utan för att ni ska få säga hur snygg och smart jag är. Tack på förhand.

Hatar mig själv för att jag nyss skrev det där. Det är sånt man inte säger högt, än mindre erkänner för sig själv att man tänker. Jag är hemskt ledsen.

Det har varit en ganska bra helg, om man jämför med det mesta. Jag har ätit, sovit, läst, skrivit, promenerat och tvättat håret. Jag har till och med hunnit med att vara social. När jag tänker efter har jag sovit ovanligt mycket förresten. Eller det började i torsdags, då sov jag hela eftermiddagen när jag kommit hem från skolan, sen sov jag på natten också. Och i lördags, vilket var igår, när jag kommit hem från äventyr i Skara, somnade jag upp och ner i min säng med väskan kvar på axeln. Då borde jag egentligen varit pigg, men det var jag uppenbarligen inte eftersom jag sov bort hela nästkommande natt och halva dag.

Ibland när jag tänker på att sova är det så skönt att bara tänka på det. Man föreställer sig precis hur det känns och hur underbart det kommer vara när man väl får göra det, men ändå sitter man bara någonstans och somnar inte. Precis som att tanken på pizza ofta är härligare än själva pizzan nr man väl äter den, med den skillnaden att det faktiskt är allra skönast att sova och inte bara att tänka på sömn.

Nu har jag förlorat mig i nonsens igen. Istället kan jag berätta om någonting vitkigt, tex att naglar som bekant består av tre lager. Eller det kanske inte alls är bekant, men så är det i alla fall. Ett underlager, ett mittenlager och ett överlager. Häromdagen råkade jag med tänderna dra av det översta nagellagret. Det var ganska äckligt eftersom det blev alldeles smuligt på den tunna skivan som var kvar där under. Gropig och ojämn i kanterna, plus att jag råkade äta upp allt kött runtomkring nageln, inkl nagelbandet. Efter tre dagar gjore det inte ont längre. Jag tog nyss bort det 2 millimeter tjocka nagellacket jag i desperation hällde över den återstående delen av nageln när jag såg hur äckligt och bara kostnigt allting verkade om jag gick omkring med ett finger som var sandigt på toppen.

Det spelar egentligen ingen roll, men det gör inget att jag berättade om det.

Nu ska jag berätta om något annat.

Ibland verkar det som att jag har en sjukdom. Vilken sjukdom det är kan jag inte riktigt sätta mitt mjöliga, halvt uppätna finger på, men jag tror det har något med det mesta att göra. De orden jag nyss skrev betyder ingenting. "har något med det mesta att göra" . Vad skulle det annars ha att göra med? Det kanske inte har med det mesta att göra då? Det har att göra med ingenting. Ingenting har att göra med det. Jag har ingenting att göra.

Oftast när jag slutar gråta märker jag det inte. Man märker när det börjar, när det rinner över ansiktet och man känner smaken när tårarna letar sig in i mungiporna. Det smakar salt men snart smakar det ingenting speciellt, vilket man inte ens märker eftersom det bara är den vanliga munsmaken man känner. Och nrä man inte gråter längre, märker man inte det etersom det bara är som det var förut och det är inga konstigheter. Alls.

Nu är klockan 50 minuter i midnatt. Imorgon har jag litteraturkunskap min första lektion i filmsalen. Det är bra.

Hejdå 15-årspresent. Hejdå min spiralvridne vän. Hejdå du som funnits på min vinterhalsduk, i min sommarhatt och över mina handleder i snart 2 år. Farväl, du har så lite kvar att ge, du är förbrukad, begagnad, använd, det är dags att lämna plats för nya bekantskaper. FARVÄL OH MIN ÄLSKADE

Och HEY, min nya bitch!



ÅÅÅÅHHHHH DARLING!!!! Du är nyhetens behag, du är min framtid, du är mitt nu, du är luften jag andas, du är det som gör syret värt att mättas, du är som socker på min tunga och kyssar på min hals.

Att man kan känna så mycket för en parfym. Men det är verkligen en stor grej, att byta doft. Först har man gått till parfymbutiken minst hundra gånger och provtagit på en liten sticka och haft i handväskan, sen har man testat att ta lite på handleden, om man testat flera har man tagit en på ovansidan också, kanske tom så det kommit på jackan och det luktat massa olika parfymer överallt så att katterna nyser när man kommer hem, sedan har man kanske bestämt sig för en doft, och man testar den också hundra gånger till tills man till slut köper den egentligen ganska jättedyra, tunga flaskan i fin fin kartong och öppnar en svart räfflad kork och sprutar för första gången ur sin alldeles egna flaska.

LIVET HAR SINA GODA STUNDER!