labyrinter

 

 

så. jag blir väl ett monster när jag inte skriver. oavsett om jag är intro- eller extrovert lagd, att prata hjälper inte. att prata är för tredimensionellt, det som är sagt är sagt och jag förstår inte vad det har för struktur ute i luften. har man först skrivit sånt man tänker innan man säger det, då vet man. för när man pratar beror för mycket på personen mitt emot en. försöker man uttrycka sitt innersta förorenas det då av mottagarens reaktion. fördelen med det jag skriver nu är att jag kan redigera meningen och fixa till den tills jag är nöjd och tycker att den stämmer. detta innan någon annan sett röken av den. det är ju ultimat, eller hur? vill tillägga att när jag samtalar, alltså verkligen samtalar, lyssnar jag mest. eller jag föredrar det. intalar jag mig själv när jag känner mig blyg. "jag är ju bra på att lyssna", för det har jag alltid fått höra från mina systrar, när jag försvinner i den allmäna villervallan kring köksbordet. jag vill bli bättre på att prata. jag vet att jag kan ta så mycket mer plats, att om jag inte accepterar att folk avbryter mig så tycker de att det är intressant att höra vad jag har att säga. för jag låter mig själv försvinna och hålla tyst så ofta. kanske är det för att göra det lätt för mig som jag bestämmer mig för att det är bättre att skriva än att prata.

 

de är ju två sidor av samma mynt va

 

hela helgen har jag legat sjuk i min säng och feberfrossat, panikskakat, gråtit brännande tårar in i min snoriga kudde. jag tror det är bra att låta sig själv må asdåligt ibland. och mår jag ändå så dåligt fysiskt, kan jag väl lika gärna släppa fram allt jobbigt ur alla jobbiga vrår ur min jobbiga hjärna. självhatet, ångern, framtidsångesten, avskyn, pessimismen. kan man ens skriva så här självutlämnande i en blogg? jag bestämmer mig för det. jag bestämmer mig för att detta knappast är personligt, eftersom jag hört talas om att alla känner sig värdelösa ibland. precis som de flesta ibland har ett blåmärke. att bestämma att ens psyke är för personligt för att prata om är att bestämma att man ska skämmas för det. och skam gör väl inte saken direkt bättre.

 

det vore också skönt om man, när någon frågar om man haft en bra helg, kan svara att man hade det okej, bra, dåligt, råkade skära sig i fingret eller grät och våndades över sig själv, och oavsett vilka av dessa svar man får, får ungefär samma reaktion. människor vet ofta inte hur de ska hantera ett ärligt svar, när svaret är "jag mår skit". JAG vet inte hur jag ska hantera sådana svar. antagligen är det enda man kan göra att visa att man lyssnar, verbalt eller fysiskt. ställa en liten följdfråga. och det gäller ju även om svaret på helg-frågan är "jag hade en asbra helg!". eller?

 

det känns bra att reda ut lite saker kring det här. för mig själv mest. imorgon ska jag gå till skolan och resten av veckan ska jag fylla upp med så många aktiviteter och socialt liv att jag helt enkelt inte har tid att tänka. och när jag säger tänka menar jag tänka med inriktning mot deppighet.

 

godnatt