labyrinter

Det har varit en ganska bra helg, om man jämför med det mesta. Jag har ätit, sovit, läst, skrivit, promenerat och tvättat håret. Jag har till och med hunnit med att vara social. När jag tänker efter har jag sovit ovanligt mycket förresten. Eller det började i torsdags, då sov jag hela eftermiddagen när jag kommit hem från skolan, sen sov jag på natten också. Och i lördags, vilket var igår, när jag kommit hem från äventyr i Skara, somnade jag upp och ner i min säng med väskan kvar på axeln. Då borde jag egentligen varit pigg, men det var jag uppenbarligen inte eftersom jag sov bort hela nästkommande natt och halva dag.

Ibland när jag tänker på att sova är det så skönt att bara tänka på det. Man föreställer sig precis hur det känns och hur underbart det kommer vara när man väl får göra det, men ändå sitter man bara någonstans och somnar inte. Precis som att tanken på pizza ofta är härligare än själva pizzan nr man väl äter den, med den skillnaden att det faktiskt är allra skönast att sova och inte bara att tänka på sömn.

Nu har jag förlorat mig i nonsens igen. Istället kan jag berätta om någonting vitkigt, tex att naglar som bekant består av tre lager. Eller det kanske inte alls är bekant, men så är det i alla fall. Ett underlager, ett mittenlager och ett överlager. Häromdagen råkade jag med tänderna dra av det översta nagellagret. Det var ganska äckligt eftersom det blev alldeles smuligt på den tunna skivan som var kvar där under. Gropig och ojämn i kanterna, plus att jag råkade äta upp allt kött runtomkring nageln, inkl nagelbandet. Efter tre dagar gjore det inte ont längre. Jag tog nyss bort det 2 millimeter tjocka nagellacket jag i desperation hällde över den återstående delen av nageln när jag såg hur äckligt och bara kostnigt allting verkade om jag gick omkring med ett finger som var sandigt på toppen.

Det spelar egentligen ingen roll, men det gör inget att jag berättade om det.

Nu ska jag berätta om något annat.

Ibland verkar det som att jag har en sjukdom. Vilken sjukdom det är kan jag inte riktigt sätta mitt mjöliga, halvt uppätna finger på, men jag tror det har något med det mesta att göra. De orden jag nyss skrev betyder ingenting. "har något med det mesta att göra" . Vad skulle det annars ha att göra med? Det kanske inte har med det mesta att göra då? Det har att göra med ingenting. Ingenting har att göra med det. Jag har ingenting att göra.

Oftast när jag slutar gråta märker jag det inte. Man märker när det börjar, när det rinner över ansiktet och man känner smaken när tårarna letar sig in i mungiporna. Det smakar salt men snart smakar det ingenting speciellt, vilket man inte ens märker eftersom det bara är den vanliga munsmaken man känner. Och nrä man inte gråter längre, märker man inte det etersom det bara är som det var förut och det är inga konstigheter. Alls.

Nu är klockan 50 minuter i midnatt. Imorgon har jag litteraturkunskap min första lektion i filmsalen. Det är bra.