labyrinter

nakna fötter
hud på undersidan som sakta rullas av
skinnrester som skavs bort
hennes ögon är fulla av var
ihopklibbade
omöjliga att öppna
hon går med händerna trevandes omkring sig
för att försöka få tag på något sant
något riktigt
som skulle funnits där även om hon kunnat se
hon tänker att
om någon kanske hjälper henne att hälla syror över hennes ögonlock
kan hon lösa upp dem
och se vad som finns i verkligheten

men än så länge
känner hon sig fram
i en värld
av tvådimensionella plastfigurer

Kom nyss på mig själv med att alltid ha trott att vackra människor inte är lika kloka som mindre vackra.

Min logik i det hela var följande: om man är ful, är livet inte så lätt, alltså får man en mer bred livserfarenhet enligt principen what doesn't kill you makes you stronger, och om man är vacker, får man så mycket gratis och tar så mycket för givet, man behöver alltså inte kämpa lika mycket, den vackra blir naiv, tänker inte efter, lever för lätt helt enkelt för att någon eftertanke behövs.

Jag bara undrar, är det här sant?

Jag menar inte att människor delas upp snygg/ful. För alla tycker olika vad som är fint och inte. Egentligen är det bara ideal.

Jag var förresten tvugen att ändra lite i det här inlägget för det lät så dumt. Missförstå inte. Jag blev bara så illa berörd när jag upptäckte att jag tänkte såhär.

jag måste vrida mig i självömkan
kan inte känna något genom mina garninvirade fötter
går genom smutsig jord
vadar genom äckel
som en illasmakande beläggning på tungan efter att man sovit halva dygn
och missat den enda bussen som gick på hela dagen
testar att skölja munnen med vatten
det bildas som ett vitt skum i mina mungipor
svider i naren
letar gamla minnen under sängen
hittar mest damm och kanske en låda
spännande
men den var tom
jag testar att lägga tankarna i olika hörn av mitt synfält
om man tittar åt andra hållet slipper jag tänka på det
ändå glider ögonen tillbaka så fort man slutar fixera blicken vid någonting
jag har funderat på varför röntgenplåtar är blå
och inte köttröda eller benvita
jag orkar inte ta reda på det
för vad spelar det för roll

Mellannamn: Naomi Sofie
Fyller år om: 2 månader minus 5 dagar
Tittar på: Mina sönderbitna naglar
Hatade idag: Basshunters reklmam på Spotify
I fancy: Borsta tänderna, smalhet, suga på istappar
Roligaste idag: När jag gjorde "how big is your dick"-quiz på facebook. jag fick 7".
Ser fram emot: Myskvällen med min klass imorgon. Familjepizza och austin powers.
Ångest: Lite över franskan bara. Och att tiden går för fort. Annars; lugnt.
Familj: Min lillebror vägrar städa toaletten fastän han använder den själv, jag tyckerom min pappa jättemycket och mamma med. Min ena storasyster pluggar i Paris och den andra går konstskola på Dômen i Göteborg.
Husdjur: Katter. Sex stycken.
Låt: Ambitions
Tänker på: Hur man gör för att lära känna den där jag alltid får ögonkontakt med i korridoren när jag går till skåpet på morgonen
Spännande: Att om tio år se vad som har hänt
Varför: Har jag inte något spännande psykiskt problem?

Imorse när jag gick till bussen, som vanligt ganska stressad och med oknytna skor och tankar i huvudet som har jag glömt något viktigt har jag glömt något viktigt dubbelfitta va kallt det är varfrö går intemin jackdragkedja igen var är mina vantar åkte en slaktbil förbi mig.

Det var galler för fönstrena. För en bråkdels sekund hann jag se smutsiga, ihopträngda grisryggar, trynen pekandes uppåt som för att kippa efter luft, och sen hade bilden åkt förbi. Förbi, bort, mot slakten.

Det är fan inte okej. Ändå äter jag kött. Desperat håller jag fast vid mina små argument som: kött är gött och va tråkig och enformig min mat skulle vara utan kött.. ja kött är gött.

Men jag har allt svårare att faktiskt övertyga mig själv. När djuren och slakten kommer nära en, blir det svårare att blunda för det. Men när jag köper en fin kotlett på ica, inslagen i plast , känns inte det där djurets liv speciellt nära. Det är bara en bit kött. När jag äter den ser jag inte djurets liv passera i revy framför mina ögon för att slutligen landa på min tallrik. Bara ibland. Jag drar i muskelfibrerna med gaffeln, skär bort fettränderna och tänker att det här köttet har använts för att stå stilla ett kort liv bortsett från de där metrarna in till köttfabriken. Sen äter jag inte mer.

Den här dagen är tråkig. Är inte kreativ någonstans. Jag tror jag går ut i hösten.

som kvällen när man hör ledningarnas andetag, de läckande packningarnas droppande mot smutsiga handfatsrester och döda människor i deras sängar
är man den sista vaken och fingrar som knappar mot underjorden
det gäller att hålla igen
från molnen ner till den smutsiga marken och tills man får infekterade nagelband och blödande fingertoppar slutar vi aldrig hoppas
hoppas att vår föda inte tar slut
och att golvet vi står på inte förmultnar
som gräs mellan tårna
tycker man att jag vet att det är så det ska vara
även om man inte blir nöjd
så nöjer vi oss
och växlar i person
tills vi hamnar
mitt emellan
ingenting

Han slår in huvudet i plastfolie. Så att ögonfransarna trycks upp mot den vitgenomskinliga hinnan och skinnet pressas till rosa grishud. Håret lägger sig som tentakler kring skallen och krälar över ansiktet, mot halsen och nacken, sticker ut under folien som fingrar ur jorden. Hjärnslangarna täpps igen.

Tunnlar. Ska han känna samhörighet med de andra? Täckta av beläggning, precis som honom. Några drar och sliter i plasten, men det hjälper inte. Han kan inte andas. Har slutat andas för längesen. Det behövs inte, för han är en av dom.

Så blir det mörkt. Ingen ser. Han slår huvudet mot väggen. Hårt och febrilt. Klöser med naglarna. River och biter. Ett hål. En reva. Håret är fuktigt av kondens och ansiktet uppblött och mosigt. Han somnar. Tänker att imorgon förändrar han världen.

Dikter alltså. Är det det jag sitter här och skriver? Dikter om utanförskap, ångest och desperat längtan efter kärlek. Är jag bara en hormonell tonårsflicka, som sitter i sitt stökiga rum och tror att jag har ett uns poesi i min hjärna, skriker ut min kärlekstörst, spyr ut det över tangentbordet och tycker oj, så laddat, emotionellt explosivt och oj va synd det är om mig.

Jag tror nog att jag är det. Låtsas vara djup och tänkande, det är det jag gör. Men jag kan berätta för er, att jag är ytlig som en vattenpöl ungefär.

Men mamma säger att det är okej, för alla är ytliga i tonåren. Till och med hon var det. Jaha, tänker jag, vilken tur, då kan jag sitta här en stund till och tänka på vilket shampo som är bäst för min hårbotten och vilken av mina tusen mascaror som egentligen funkar bäst att ha som andra lager.

Och sen sitter jag på våra samhällskunskapslektioner, omgiven av MUF:are, oförmögen att överhuvudtaget föra något vettigt argument framåt i diskussionen mot de där kapitalisterna eftersom jag inte kan någonting alls om någonting. Ibland tänker jag att det är okej, jag kanske inte är en samhällsmänniska. Jag tycker om matte och kemi. Fast, nej, det finns faktiskt inte mycket viktigare än att ha en åsikt, kommer jag fram till sen. Så jag skaffar en åsikt.

Sen vet jag inte var jag ska göra av den. Den kan ju ligga och gro min hjärna, tills jag hittar på en som låter bättre för jag kan använda längre, mer komplicerade ord som betyder samma sak. Om jag säger det tillräckligt fort sen kanske ingen hör att den inte funkar. Bara den låter smart, och jag ser riktigt säker ut, kanske inte någon hittar bristerna i min tanke.

Ikväll är jag arg. För att jag inte kan ta tag i någonting. Så jag sitter här, skördar på farmville, pluggar ingenting, böjer mina ögonfransar, pluggar ingenting, är uppe sent, pluggar ingenting.

Godnatt då.

När minuterna bara försvinner
mest för att hon vill
de går till ingenting
så att hon kan säga att jag har haft ledigt

hennes säng
ena halvan är full av kläder och elektronik
den andra med smuts
och hopplöshet
över att inte kunna göra någonting
minutrerna försvinner

de är ivägen när hon sover
fastnar i hennes lakan
knyter sig kring hennes febervarma kropp
stryper henne inifrån
drar i muskelvävnaden
repar upp fibrerna
bländartal -22

Vad fan har du gjort mig

u tell me
hade ju inga förväntningar
intalade jag mig själv
så det gör ingenting
jag tuggar sönder plastbitar tills de krackelerar
i små rosamönster
det är som att umgås
vi pratar om tunnlar och dom är inte som vi
hundratals, säkert
i bristen på annat att göra
sniffar vi pulvermos
våra förkylda näsor känner ingenting
bara salt när vi snyter oss
vi snörar skorna över knäna
upp på låren
drar åt
knyter över naveln
fett som väller ut över kanterna när jag sätter mig ner
det är dags tänker jag
nu kommer dagen jag inser att jag är lite tjock ändå
nu skaffar jag mig ätstörningar

i brist på annat att göra

Jag antar
att man ska skriva som mest
när tristessen är större än ens senaste konsumtioner
för trots alla pengar jag bränt
på tyg ihopsytt av lågavlönade arbetare
och djurtestade kosmetikaprodukter
känner jag mig inte ett dugg lyckligare för det
jag hjälper marknadsekonomin lite på traven
slösar ännu lite mer energi
på ändlösa promenader genom kundfabriker

Nej, Matador Minkpäls, du kommer aldrig få mig dithän igen, sa jag.

Matadoren svängde artigt på sin hatt och log.

Han stoppade in fingrarna i munnen, fattade tag kring sin underkäke med händerna och  drog. Tvingade upp sin käft. Det krasade i benet och de såriga mungiporna brast. Han slet hårdare. Ljudet av kött som slits isär blandade sig med hans skrik. Hans ögon, fästa i min blick, tårades och svämmades över av smärta. Han slutade ändå inte. Kinderna trasades sönder, benen lossades från varandra till slut och med ett sista ryck rev han av hela käken.

Ur det blodiga, öppna svalget krälade hans illröda tunga och rester av ansiktet hängde ner över hans guldbelagda tänder. Kavalkader av spyor, det enda som var kvar av de måltider vi ätit tillsammans, kastades upp. Blod pumpades ur strupen, blandade sig på träparketten med den gulaktiga sörjan, våra minnen, och färgade allting orangerosa.

Han slängde ifrån sig benbiten han höll i sin vänsterhand åt mitt håll och tittade på mig med ögon som sa:

-Och nu då?

-Nu lagar vi dig igen, Matador Minkpäls.

Och så var det söndag igen. Precis som vanligt vaknade jag när halva dagen redan hade gått, var sugen på frukost när de andra skulle äta middag och tänker att idag ska jag städa mitt rum, när jag ändå har tid, och så kan jag plugga lite också för jag har tid, och så kan jag se på film för jag har tid, och jag kan bada och fixa mitt hår fint för jag har fortfarande tid! Sen tar tiden slut och det enda jag hann med egentligen var att sitta vid datan och låta tristessen skölja över mig, lägga mig alldeles för sent så att jag måste vara trött hela den här veckan också och glömma att plugga så jag har ångest för det i flera dagar.

Samma sak varenda söndag. Vilka i-landsproblem va?

Det känns som hela världen är byggd av ord. Och att ord, eller avsaknaden av ord, gör hela skillnaden. Jag har tänkt att anledningen till att man inte minns något från när man var liten är att man inte hade några ord. Inga ord att tänka på vad som har hänt med.

Eller så är det inte så, vad vet jag.

Tänk allt man kan göra med ord. Såra någon, försätta folk i livskriser, beröra människor tills de gråter, få dem att minnas eller få dem att tänka efter. Själv är jag en människa som inte tänker på saker, förrän jag klär det hela i ord. Om jag inte pratar om det, eller skriver om det, tänker jag aldirg efter angående det hela. Jag sitter aldrig och funderar över meningen med livet eller annat klyschigt och såkallat djupt.

Såvida jag inte öppnar Word, spyr ur mig alla ord ur skallen, ner över tangentbordet och in i datorn.

Sedan tittar jag på skärmen och förstår knappt själv vad det egentligen är jag menar, bara rester av känslan finns kvar klistrat mot hjärnslangarna. Skriver aldrig för hand, det går så långsamt att jag inte hinner med mig själv och glömmer hälften på vägen ner från hjärnan genom pennan ut på papperet.

Inget fascinerar mig så mycket som ord. Eller bara hur bokstäver låter tillsammans när man sätter ihop dem. Eller hur de ligger i munnen om man tittar på orden i huvudet i olika typsnitt, om det blir någon skillnad och om man glömmer att göra mellanslag, hur blir orden då?

Det är alltid ord som fastnar på insidan av mitt kranie. Ligger liksom där och upprepas tills de skrapas loss och jag glömmer dom. Vissa ord sitter längre. Andra har tjänat sitt syfte efter bara någon timma, och kastas sedan.

Ord jag inte kan lägga ifrån mig just nu är; minkpäls, vinklar, sockercirklar, labyrintregn, ett tag var det kameler, rävar och laminat.  Jag ska inte cencerura mig själv, så för ärlighetens skull avslöjar jag det mest förekommande ord jag använder i jobbiga situationer: fitta. Det är så fult och ovårdat, men likväl ligger det i hjärnan och jag har en känsla av att det stannar där ett tag.

Ingenting stör mig så mycket som upprepningar, ändå använder jag ordet ord 20 gånger i bara den här korta texten. Men vilket ord är kan bättre beskriva ordet som ord kan?

Jag har tänkt på hur fint det vore med en ögonkikare. En liten kikare med guldkedja som man använde för att se in i ögonen på någon. Den skulle ligga i en blå ask med sammet inuti, och varje gång man tog fram den så skulle man putsa glaset med en tygtrasa i samma färg som asken.

Sen skulle man dra kedjan över huvudet och sätta kikaren till ögonen. Snällt fråga någon man ville lära känna om man fick se in i dess ögon. Denna någon skulle då ställa sig framför en riktigt nära, så nära att det enda emellan en själv och den andre var kikaren.

Först skulle man bara se ögonen. Färgen på irisen och de tunna röda strecken i ögonvitan. Sin egen spegelbild.  Sedan skulle dalarna och sjöarna av olika nyanser i irisen framträda. Skruvar man lite på på kikaren ser man ännu närmre ändå, och in i.

Så ser man vad personen tänker på. Just precis då. Virvlande tankebilder och ordsnören som snirklar omkring. Om man hade en riktigt bra kikare, och hade god hand med den, skulle man kunna följa de trådar som flyter omkring i medvetandet. Följa dem ännu djupare ändå, och se vad personen tänkt för en sekund, eller en minut, eller en timma sen. Gå tillbaka till tankar som den inte ens själv visste att den hade. Undermedvetna känslor, omöjliga att sätta ord på.

Justerar man kikaren lite till ser man längre in ändå. Man kanske tillåmed ser ljuden som ekat i personens skalle, eller så skulle alla bilder lösas upp i otydliga färger, som bara tankens ägare skulle förstå.

Men så djupt in skulle man nästan aldrig komma. För emellanåt måste ju personen vars ögon man ser in i blinka. När den öppnar ögonen igen är man tillbaka där man började, med färgen på irisen och de tunna röda strecken i ögonvitan.

kaos ljud och  ingen respons
hafs, kläder från veckor tillbaka
jag trodde att jag inte förväntade mig något
det är bara plast i min hjärna och synfältet begränsat till rakfram i en gata uppåt.
så jag struntar i det ett tag till
imorgon sover jag igen
vilopuls -44

solen skiner inte ur skärmen och vi lindar tyg kring armarna och händerna blir blå
jag hatar kvällar som den här.

jag kanske ska börja tröstäta. eller bli bulimiker. det vore kanske spännande, för då skulle något hända.

det känns som om allt vi gör är som på film. känslorna vi känner känner vi för det är ju det vi ska göra vid det här laget. det gör inget om jag lämnar ut mig själv för inte ens jag vet vad jag känner och vad hollywood säger åt mig att jag ska känna. det kan lika gärna vara påhitt. och efteråt kommer jag alltid fram till samma sak: jag måste sluta låtsas. sen kommer jag fram till att det gör inget att om det inte är på riktigt, för om jag tror på det är det på riktigt. och jag tänker aldrig på det om jag inte pratar om det. och om jag pratar om det lämnar jag ut mig och då är det inte på riktigt längre för då hittar jag på.

lite som en vinkel alltså.

Det finns så många saker som i princip alla bloggare bara håller på med. Hela tiden. Bloggtrenden som hållt i sig längst är väl B&J. Det finns ingenting som irriterar mig så mycket som alla små flickor som lägger upp en bild på sin nyaste B&J-burk, som de antagligen samlar på, och frågar alla sina läsare vilken är deras favoritsmak?

Fastän jag bloggat i nästan ett år, har jag faktiskt inte smakat denna omtalade glass förrän igår. Och det var som jag trodde, fruktansvärt överskattat. Alla dessa lovord jag hört, och så smakar det inte mer än okej. Eller, det var väl gott men inte så gott att jag ville spy upp allt och äta det igen eller springa ett varv runt jorden eller slå ihjäl folk. Det var okej.

Så vad finns det mer för bloggtrender jag nu måste haka på?

• Den där vitamindrycken man kan köpa på apoteket. (länk)
• Smoothie, som alla envisas att uttala som småtti.

Och vad mer? Jag tänkte precis säga att jag inte kommer på mer, men så kom jag att tänka på alla läppförstoringar alla bloggerskor och bloggare envisas med att göra. Alla äckliga bratbloggar som pumpar upp läpparna tills de ser ut som levande krockkuddar, inte helt okej. En liten förstoring ser helt okej ut tror jag, men det verkar ju som t ex rightnow har hamnat i ett mindre restylane-beroende. Bara 20 år och snart börjar hon med botox också. Dagens ungdom alltså.

En läskig sak jag läste för ett tag sen att ett snapsglas outspätt botox-toxin räcker för att döda hela Sveriges befolkning. OCH DET SPRUTAR VI IN I VÅR HUD? Visserligen extremt utblandat, men ändå!

Fast det här inlägget skulle ju handla om Ben & Jerrys. Äsch. Jag ger Chunky Monkey 7 av 10 ostbågar eftersom jag trodde att det skulle vara helt fantastiskt gott. Det är alla bloggare som fick mig att tro det. Era lömska jävlar. Falska förhoppningar. ARGH!