labyrinter

Han slår in huvudet i plastfolie. Så att ögonfransarna trycks upp mot den vitgenomskinliga hinnan och skinnet pressas till rosa grishud. Håret lägger sig som tentakler kring skallen och krälar över ansiktet, mot halsen och nacken, sticker ut under folien som fingrar ur jorden. Hjärnslangarna täpps igen.

Tunnlar. Ska han känna samhörighet med de andra? Täckta av beläggning, precis som honom. Några drar och sliter i plasten, men det hjälper inte. Han kan inte andas. Har slutat andas för längesen. Det behövs inte, för han är en av dom.

Så blir det mörkt. Ingen ser. Han slår huvudet mot väggen. Hårt och febrilt. Klöser med naglarna. River och biter. Ett hål. En reva. Håret är fuktigt av kondens och ansiktet uppblött och mosigt. Han somnar. Tänker att imorgon förändrar han världen.