labyrinter

Jag har tänkt på hur fint det vore med en ögonkikare. En liten kikare med guldkedja som man använde för att se in i ögonen på någon. Den skulle ligga i en blå ask med sammet inuti, och varje gång man tog fram den så skulle man putsa glaset med en tygtrasa i samma färg som asken.

Sen skulle man dra kedjan över huvudet och sätta kikaren till ögonen. Snällt fråga någon man ville lära känna om man fick se in i dess ögon. Denna någon skulle då ställa sig framför en riktigt nära, så nära att det enda emellan en själv och den andre var kikaren.

Först skulle man bara se ögonen. Färgen på irisen och de tunna röda strecken i ögonvitan. Sin egen spegelbild.  Sedan skulle dalarna och sjöarna av olika nyanser i irisen framträda. Skruvar man lite på på kikaren ser man ännu närmre ändå, och in i.

Så ser man vad personen tänker på. Just precis då. Virvlande tankebilder och ordsnören som snirklar omkring. Om man hade en riktigt bra kikare, och hade god hand med den, skulle man kunna följa de trådar som flyter omkring i medvetandet. Följa dem ännu djupare ändå, och se vad personen tänkt för en sekund, eller en minut, eller en timma sen. Gå tillbaka till tankar som den inte ens själv visste att den hade. Undermedvetna känslor, omöjliga att sätta ord på.

Justerar man kikaren lite till ser man längre in ändå. Man kanske tillåmed ser ljuden som ekat i personens skalle, eller så skulle alla bilder lösas upp i otydliga färger, som bara tankens ägare skulle förstå.

Men så djupt in skulle man nästan aldrig komma. För emellanåt måste ju personen vars ögon man ser in i blinka. När den öppnar ögonen igen är man tillbaka där man började, med färgen på irisen och de tunna röda strecken i ögonvitan.