labyrinter

kaos ljud och  ingen respons
hafs, kläder från veckor tillbaka
jag trodde att jag inte förväntade mig något
det är bara plast i min hjärna och synfältet begränsat till rakfram i en gata uppåt.
så jag struntar i det ett tag till
imorgon sover jag igen
vilopuls -44

solen skiner inte ur skärmen och vi lindar tyg kring armarna och händerna blir blå
jag hatar kvällar som den här.

jag kanske ska börja tröstäta. eller bli bulimiker. det vore kanske spännande, för då skulle något hända.

det känns som om allt vi gör är som på film. känslorna vi känner känner vi för det är ju det vi ska göra vid det här laget. det gör inget om jag lämnar ut mig själv för inte ens jag vet vad jag känner och vad hollywood säger åt mig att jag ska känna. det kan lika gärna vara påhitt. och efteråt kommer jag alltid fram till samma sak: jag måste sluta låtsas. sen kommer jag fram till att det gör inget att om det inte är på riktigt, för om jag tror på det är det på riktigt. och jag tänker aldrig på det om jag inte pratar om det. och om jag pratar om det lämnar jag ut mig och då är det inte på riktigt längre för då hittar jag på.

lite som en vinkel alltså.