labyrinter

Nu har jag verklig blogg-ångest. Det är ett härligt, nytt fenomen som de senaste åren alltmer drabbat ambitiösa och uppmärksamhetstörstande tjejer i tonåren, och består i en mängd olika saker.

För att blogga är en riktigt jobbig sak. Man vill ha läsare. Man vill få respons. Man vill ha något att säga i sin blogg. Man kan få allt detta, allt som krävs är att man presterar någorlunda jämnt och har en helhetssyn som är anpassad för bloggvärlden. För inläggen, som g'ärna ska skrivas ofta och regelbundet, ska matcha varandra och tillsammans ge bra helhetsintryck, de ska göra att de som läser bloggen skriver in ens bloggadress i webbläsaren dagen efter, kanske till och med bookmarkar den, hungrande efter mer i samma stil, men samtidigt får man inte upprepa sig för mycket, då lär ju ens läsare tröttna!

Sen får man inte glömma att det är ju inte för att få publicitet, att det inte är för ens läsares skull man bloggar. Man ska göra det för sin egen skull, för att själv få utlopp för sin kreativitet, för att skriva av sig, för att ha någonstans att göra av all sprudlande skaparlusta, och att andra får ta del av det är ju bara ett plus. Bloggosfären är ett helt fantastiskt forum på det sättet, alla kan skapa, alla har samma möjligheter, förutom de som inte har bredband förstås, men den gruppen räknar jag inte inte till alla, utan till dinosaurier ev. skogsmullar.

Just nu känner jag verkligen att min blogg har raserats. Den var så fin, så jag, så välbesökt och så .. bra förut. Egentligen borde jag ta bort allting från och med då den inte var bra längre. Men det vill jag inte. Egentligen borde jag starta en ny blogg, vars design och uppbyggnad passar bättremed den jag är idag. För labyrinter,

LABYRINTER

med courier new, felplacerad sidopanel och blåtonade bilder,
korta dikter av silver och svett

är inte längre labyrinter för mig.

För när den här bloggen startades fanns ingenting. Jag vet inte ritkigt hur jag ska beskriva det, men jag fanns knappt.

Hur som helst, på grund av dessa väldigt förvirrande tankar har jag tagit bort masas meningslösa inlägg som jag egentligen bara knåpat ihop på en minut för att få in något nytt i bloggen. Det har varken vara roligt att göra inläggen, läsa dem efteråt, eller att radera dem. Inte roligt, men det har heller inte gjort ont. Ibland är det så smärtsamt att få fram orden, men man måste, och efteråt känns det lite skönare allting. Men inte ens så var dessa meningslösheter. De gjorde bara internet onödigt trångt och tråkigt.

Nu ska jag skriva ett nytt inlägg, det ska handla om mig såklart. Om mig idag, om hur jag ser ut och vad jag tänker på, vad jag gör och vad jag har för ambitioner. Det inlägget gör jag inte bara för min skull, utan för att ni ska få säga hur snygg och smart jag är. Tack på förhand.

Hatar mig själv för att jag nyss skrev det där. Det är sånt man inte säger högt, än mindre erkänner för sig själv att man tänker. Jag är hemskt ledsen.

Det ska bli skönt att komma iväg ett tag. En liten verklighetspaus bara.

fast det orkar jag inte.

men jag har så himla mycket annat för mig. ja ojojoj, tro mig jag är en upptagen människa! och min tid är mycket dyrbar! men å andra sidan, ibland måste jag kötta ut mig själv här, även om det inte är så ofta längre. när min blogg hade sin storhetstid, låg mina betyg och gosade längst ner i en uttorkande dal, och det är ju deppigt för dem, och när jag tänker efter är ju det deppigt för mig också, eftersom betygen påverkar vad jag kommer studera, vilket avgör mitt yrke, min lön, min framtida umgängeskrets och antagligen mitt val av ev. partner.

på så sätt spelar ju betygen inte så stor roll. de gör ju inte så stor inverkan på mitt liv ändå. bara lite. känns gött (Y)

kanske hinner jag plugga och tvätta mitt 8 dagarssmutsiga hår idag

visst fashioneras (fascineras) man över dessa bilder? inte för att det är något som helst konstigt med dem, men ändå. jag brukar t.ex. också ligga på bilar och orgasmera utan ett enda finger i trosan. det är ju helt normalt.

skulle gärna vilja utveckla mitt resonemang, men bilderna får tala för sig själva, sen får ni klura ut min åsikt om det hela. själv orkar jag inte pga allvarlig sjukdom.

(anm. efter 2 kommentarer om att detta, det var ju fint, vill jag bara upplysa er om att det inte är syftet med det här inlägget. får göra ett ordentligare nästa gång.)

höööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööölskönt helt enkelt.

jag kanske åker till göteborg imorgon. kanske i en handske. sorry för min totala nollinspiration till bloggen, men jag har ingen kreativitet just nu. jo egentligen. fast inte tillräckligt. farväl.

Idag om några timmar åker mina syskon och jag till Umeå, på bröllop. Vi är borta några dagar och yeah va kul det ska bli! Tolv timmars tåg dock, men pappa säger att vi har en egen kupé så jag planerar att leka harry potter därinne. Vi ska spela trollkarlsschack därinne och äta chokladgrodor mest hela tiden. Det är man helt enkelt tvungen till om man har en helt egen kupé! Så astufft.

Och sen ska vi bo i fjällstuga några dagar och åka pulka och bada typ. Nu måste jag stänga av datorn för annars kommer jag väl aldrig igång med packningen.

Ha det vackert utan mig, och försök att inte ta livet av er i uttråkning, det har redan skett alltför många dödsfall pga av min frånvaro. Take care PÖSPÖS

min blogg har blivit så himla kass, men så får det vara för nu ska jag satsa på skolarbete. yey for mig! franskaverb here i come.

katten som dog hette smulan och är syster till rosso som är på bilden.

var syster menar jag.

Ett liv som gris from Djurrättsalliansen on Vimeo.