kamrater!
För att blogga är en riktigt jobbig sak. Man vill ha läsare. Man vill få respons. Man vill ha något att säga i sin blogg. Man kan få allt detta, allt som krävs är att man presterar någorlunda jämnt och har en helhetssyn som är anpassad för bloggvärlden. För inläggen, som g'ärna ska skrivas ofta och regelbundet, ska matcha varandra och tillsammans ge bra helhetsintryck, de ska göra att de som läser bloggen skriver in ens bloggadress i webbläsaren dagen efter, kanske till och med bookmarkar den, hungrande efter mer i samma stil, men samtidigt får man inte upprepa sig för mycket, då lär ju ens läsare tröttna!
Sen får man inte glömma att det är ju inte för att få publicitet, att det inte är för ens läsares skull man bloggar. Man ska göra det för sin egen skull, för att själv få utlopp för sin kreativitet, för att skriva av sig, för att ha någonstans att göra av all sprudlande skaparlusta, och att andra får ta del av det är ju bara ett plus. Bloggosfären är ett helt fantastiskt forum på det sättet, alla kan skapa, alla har samma möjligheter, förutom de som inte har bredband förstås, men den gruppen räknar jag inte inte till alla, utan till dinosaurier ev. skogsmullar.
Just nu känner jag verkligen att min blogg har raserats. Den var så fin, så jag, så välbesökt och så .. bra förut. Egentligen borde jag ta bort allting från och med då den inte var bra längre. Men det vill jag inte. Egentligen borde jag starta en ny blogg, vars design och uppbyggnad passar bättremed den jag är idag. För labyrinter,
LABYRINTER
med courier new, felplacerad sidopanel och blåtonade bilder,
korta dikter av silver och svett
är inte längre labyrinter för mig.
För när den här bloggen startades fanns ingenting. Jag vet inte ritkigt hur jag ska beskriva det, men jag fanns knappt.
Hur som helst, på grund av dessa väldigt förvirrande tankar har jag tagit bort masas meningslösa inlägg som jag egentligen bara knåpat ihop på en minut för att få in något nytt i bloggen. Det har varken vara roligt att göra inläggen, läsa dem efteråt, eller att radera dem. Inte roligt, men det har heller inte gjort ont. Ibland är det så smärtsamt att få fram orden, men man måste, och efteråt känns det lite skönare allting. Men inte ens så var dessa meningslösheter. De gjorde bara internet onödigt trångt och tråkigt.
Nu ska jag skriva ett nytt inlägg, det ska handla om mig såklart. Om mig idag, om hur jag ser ut och vad jag tänker på, vad jag gör och vad jag har för ambitioner. Det inlägget gör jag inte bara för min skull, utan för att ni ska få säga hur snygg och smart jag är. Tack på förhand.
Hatar mig själv för att jag nyss skrev det där. Det är sånt man inte säger högt, än mindre erkänner för sig själv att man tänker. Jag är hemskt ledsen.
Jag lovar att säga hur snygg och smart du är. Jag känner igen mig fullständigt i situationen!
För mig är det så här: jag gillar att blogga mycket och varje dag. Men när bloggen växer och när jag växer och förstår att ALLA (inklusive släktingar) kan se det här krymper innehållet. Det har blivit mindre sex, det har blivit mindre fulbloggeri med texter för att jag tycker att det är roligt att berätta om min dag. Jag tycker om att putsa på helheten, och då har liksom en del lämnats ute. Dessutom blir det inte lika mycket ideologi och feminism nu när den vuxit till sig och fler läser - för jag kan ju egentligen mycket litet. Inte så mycket att jag egentligen kan uttrycka mig om ämnet, känns det som.
Så för mig har sex och debatt rykt från bloggen, och jag försöker ta mod till mig att ta tillbaka det. Inte helt och fullt, angående det första vill jag ändå ha en barn- och äldre släkt-vänlig blogg. Men det kändes så otroligt fint att skriva det där om Keanau Reeves, till exempel.
Tänker likadant. Håller med. Förut skrev jag sjukt mycket om mig själv. Men nu har jag utelämnat det. Jag försöker att vara inte lika privat. Sen så tänker jag även: det känns som det är få som läser min blogg. kanske bara tio-tjugo stycken och det är över hundra varje dag. Men det skiter jag i. I min blogg ska jag få skriva vad jag vill och jag skriver vad som än faller mig in och skiter vilka som läser den. vill inte ens tro att det är några som bor där jag bor som läser den. Men jag försöker att inte skriva om sex eller såna saker. För det är ju knappt kul att skriva om, kan ju skriva om att hångla ibland. Men jag tror inte min släkt eller så läser den.
Ibland blir jag blogginspirationslös och skriver mest dagens outfit sen känner jag gud så tråkigt och jag tycker min blogg blivit tråkig och jag har ingen inspiration längre. men den kommer när man minst anar det. jag raderar inlägg ibland och vissa skriver jag som får ligga där ett tag innan man publicerar dem, eller om man ens gör det. vissa raderar jag på en gång för de är så pinsamma.
de där med bloggning är svårt fenomen men jag kommer nog aldrig sluta blogga.
puss.
man vill ju ändå utelämna en massa saker också. med tanke på hur många som läser. och det har jag börjat göra nu, så det är mer vardagligt. men det är svårt det där. hur mycket man ska utelämna.
