labyrinter

hej bloggen

 

visste ni att hela min sommar har jag tittat på satc? alla sex säsonger och nu, till och med filmerna. varför? för att bli ett med min generation så klart :)))))))))

 

min första reaktion på att ÄNTLIGEN vara klar med detta meningslösa maraton är mest: ÄNTLIGEN.

 

det har varit en plåga. bortsett från samantha och miranda ibland, verkligen en plåga.

 

att berätta hur genusarg man är på sex and the city är väl ungefär att slå in varje inslagna dörr som finns men ändå, tillåt mig bli arg på hur många gånger carrie drar med nåt ragg hem, ligger med denne, han överst, omedveten om hennes rynka mellan ögonbrynen och frånvaro av stön, skrik, jamanden (ljud som annars gärna figurerar i denna tv-serie), jaha och sen är den sexscenen slut. nästa dag klagar hon inför girlsen hur dålig han var på att ligga. OCH MAN BA EEEEEEH HALLÅ NI VAR TVÅ I DEN SÄNGEN VAD HAR DU ENS LÄRT DIG AV ATT VARA KOMPIS MED SAMANTHA KAN DU INTE BARA SLUTA LIGGA DÄR OCH FUCKING TA EMOT SOM ETT JÄVLA OFFER SLÅ HONOM I HUVUDET MED EN STILETTKLACK OCH HOPPA UPP VAFAN

 

det är min spontana reaktion lite si så där.

 

sen hur hon rör sig när hon blir arg? hur hon rycker och fäller ihop sig och spretar med fingrarna och spasmerar med armar och ben och man känner mest: vad gör du? passar det bara att röra sig när du är arg men inte när du ligger? sen hur mycket smink hon har hela tiden? till och med när hon vaknar på morgonen och tar på sig nån snubbes skjorta och myser i sängen har hon perfekt make. mycket realistiskt.

 

ska sluta klaga nu. allt det här var väl sagt redan år 1990. förutom allt dåligt om den andra filmen som jag skulle kunna ta upp, men jag tror inte jag orkar. den filmen fick väl tillräckligt dåliga recensioner?

 

det värsta med sex and the city är nog kanske att man skulle kunna känna sig inspirerad av vad de har på sig. fashion baby fast NEJ. de har jätteofta på sig jättefula kläder. jag är mycket snyggare

 

 

tröjan är orange och vintage, det betyder att jag är fashion.

 

fuck yeah