labyrinter

Hörde precis hur äggklockan ringde från köket. Jag ställde den för 55 minuter sedan så att jag skulle veta när det gått 55 minuter. Nu har det gått 55 minuter men jag har ingen aning om varför.

Imorse orkade jag nästan äta frukost igen. Jag orkade koka ett snällt litet ägg och dricka lite saftig smoothie. Men jag orkade inte hosta pga träningsvärk i hostmusklerna. Sen orkade jag fälla några tårar när min mamma och pappa lyckliga och skrattandes körde iväg med bilen. Solen sken så vackert på bilens blå metallicyta när mamma nästan backade över vår katt. Katten märkte inget och var därför lyckligt ovetande om vad som hade kunnat ske, till skillnad från mig som blivit överkörd en gång i min barndom. Det är det inte många som vet om mig, men en gång blev jag överkörd av min egna mormor. Hon är ganska döv och blind tror jag. Och var det då, redan på den tiden.

Hur som helst måste jag vara helt ensam hemma hela helgen. Ingen mamma och ingen pappa. Ingen lillebror. Han har flytt till sina äckliga vänner. Det är nog lika bra det, för vi tycker inte om varandra ändå. Vi hade bara bråkat om vem som skulle tömma diskmaskinen och vem som skulle klappa katterna. Det är inte lätt att fördela arbetsuppgifterna rättvist.

Egentligen hade jag bara tänkt att berätta att 1) jag är ensam hemma 2) jag måste städa 3) jag är inte lika sjuk som förut 4) jag MÅSTE plugga !!!!!1111!111!!!1! 5) jag vill leka med emma 6) solen skiner

pusspuss kära bloggläsare. så får man säga om man vill.