labyrinter

Nu har jag inte skrivit på hundra år ungefär. Jag har faktiskt knappt skrivit någonting alls sedan jag fick min bärbara dator. Det var konstigt egentligen, eftersom jag nu kan ta med mig datorn överallt i huset, vilket jag också gör, och jag har massa saker jag vill blogga om, som nya säsongen av skins, en bok jag läser just nu, min nya hatt, att jag städat mitt rum och massa saker jag inte gillar, till exempel när man stavar fel på oxie eller när man ramlar igenom skaren och skär sig på kratern eller när man känner sig ful i skolan eller sånt jag tycker om som när man känner sig fin i skolan.

Igår natt kunde jag inte somna. Jag tyckte jag hade feber, för lakanen svettades på mig, men det var nog bara för att jag hade badkarsvärme kvar i mig, jag låg vaken vaken vaken vaken vaken lyssnade på wancettis andhämtning, för han sov ju, och andades regelbundet, jämt, sovigt. Försökte andas i samma takt som honom men hans lungor var för små för mig. Efter 17 timmars sömnförsök gick jag ner till köket och tog en tablett. Minns inte vilken, för jag tände inte kökslampan, men den hjälpte hur som helst tack vare placebo, och jag somnade.

Gick bara på två lektioner innan jag sjukanmälde mig i receptionen, jag somnar ihjäl mig nu snart. Godnatt och hejdå.

nästa helg, fett nice!

Hej kompisar. Jag pratar ju jämt om att mina systrars ickehemmavarande, men nu är det dags att prata om att de båda, snart, är hemma, SAMTIDIGT! Detta innebär, förutom komplett systraskara och total glädje/bråk, att jag är tvungen att uttrymma rummet de sover i, som en gång varit Ebbas och en annan gång Malenas, men när de båda flyttat använder jag det som bekant att plugga i. Jag kallar det mitt studierum, då det är som gjort för studier. Två bäddar att vila i, ett stort bord att belamra, bokhyllor, stolar och katter. Mycket praktiskt när man inte vill släpa in hela bokarsenalen till sovrummet.

Men till förmån för mina systrar har jag alltså tagit mitt pick och pack och flytt till mitt eget rum, så de kan få sprida sina grejer hur som helst där inne utan att störas av min stundande framtid, och inrett en ny plugghörna. Jag trivs förträffligt bra, och har städat kring området så det är exakt så stort som får plats i en kameralins. Vad är det för mening att ha fint utanför fotografiets ramar? tänkte jag och röjde undan precis så mycket som var nödvändigt. Förutom anledningen till att det luktar vin i mitt badrum, jag tömde ut en gammal kartong som stod och tog en massa plats där jag ville ställa min handväska. (tömde ut det sista i handfatet)

Hur som helst, här sitter jag nu, redo att plugga in 10 sidor text och bild om cellens uppbyggnad.




fucking poser
(har inte photoshop än på min darling laptop, som ni kanske ser. hehe.)

Hej kompisar!!!! Idag är det fredag och jag är hemma från skolan. Egentligen hade jag kunnat gå, jag menar, jag mår helt okej, men jag hade kunnat bli sjukare och då skulle jag inte kunnat gå till skolan nästa vecka! Prioriteringar mina vänner, prioriteringer.

Jag har inte så mycket att berätta när jag tänker efter. Vad har jag gjort de senaste dagarna tillbaka i skolan? Vet inte, bytt till ett dubbelt så dyrt gym, vilket gör mig häftig och sånt, insett att alla mina nya och gamla böcker plus ytterkläder och handväska och gymbag inte ryms i ett enda skåp, så har skaffat ett till. Har ett under och ett överskåp, men säg inte det till nån, för jag vet inte om man får det utan att ha det uppskrivet någonstans på ett viktigt papper med skåpsnummer och signatur och tillåtelse och shalalalala

Efter som den här texten var så ointressant kan ni ju se filmen ovan istället. Den är rätt trevlig.

Idag var första dagen på skolan. Det känns bra! Det bästa med våren är att man vet att det bara blir bättre. Så jag har bestämt att allt blir bättre och nu blir det det för jag bestämmer det. På hösten när jag brukar bestämma mig för att vara ensam, ledsen och destruktiv, blir jag det. Jag har en otrolig kontroll över mig själv som ni förstår. Alltså ska denna vår se ut ungefär som förra, en underbart vacker uppåtgående spiral med massa positiva grejer i sig. T.ex. ganska så mycket som är bra. T.ex. feel good-grejer och annat trams. Jag har feng shui:at ganska mycket redan t.ex. kommer jag inom kort ha en bärbar dator! Då kan jag helt och hållet avskilja arbetsrum från sovrum. Arbetsrum = studierum. Då kommer jag sova bra. Och om jag sover bra, hinner jag äta lång frukost. Då blir jag hälsosam och pigg. Samt inte stressad. Sen har jag energi att träna. Då får jag ännu mer energi. Då kommer jag sova bra igen, samt koncentrera mig bra. Lyssna nu på Onkel Freja. Det är mitt recept på att må bra va. Det börjar med en ny dator och slutar med ett underbart liv. Kan ni tänka er. Ja, tekniken är svaret på människans alla problem. Det är bevisat.

Hejhej. Nu har jag satt mig vid min arbetsplats (en gammal träbänk med massa elektroniska lådor på) för att planera mitt liv. Jag har många viktiga uppgifter att påbörja, genomgå, slutföra. Först måste jag kolla vilken tid vårdcentralen öppnar så jag kan ringa senast en timma efter öppningstid och berätta att jag är sjuk och inte kan komma på undersökning imorgon. Sen ska jag titta vilken buss jag ska ta till Skövde, vilken tid arenan/äventyrsbadet öppnar och sen fundera på hur länge vi kommer vara där. Det kommer jag komma fram till i samråd med mina vänner förstås. Jag är ju ingen diktator för skråen. Efter det kanske jag löser en ekvation i min mattebok, men det tvivlar jag starkt på att jag kommer orka..

Därför hoppar jag raskt vidare till nästa punkt på att-göra-listan, att raka armhålan osv. Kanske rakar jag benen också, det har jag inte gjort sen hösten -97 när jag tänker efter! Och jag har en känsla av att jag slängs ut från alla rutschkanor om jag förorenar deras glidiga plastyta med hår..hehe jag låter nog bli att raka benen när jag tänker efter hehehe. hehehe. hehehehe.

Sen måste jag bestämma mig för vilken bikini jag ska ha. En fin? En ful? En het? Eller vänta, jag har ju bara en. Två om man räknar med mammas. Jag tar nog mammas....den är blommig.

Ärligt talat känner jag mig inte helt beredd på att vandra omkring bland plastpalmer och klorångor helt naken bland småbarn, håriga pappor, ammande mammor och annat bös, med röda prickar i armhålan, arga porer i ansiktet, brännsår på låren och ett svalg fullt av barnkissvatten efter en fet kallsup i någon forsränningsbassäng. Får man komma dit i burka? Eller våtdräkt åtminstone? Om de vägrar mig den rättigheten är det diskriminering. Fet jävla diskriminering!!!! Jag ska anmäla dem för djurplågeri om de tvingar mig till att visa för mycket hud! Någon måtta får det vara.

Sedan ska jag kolla vilka datum i sommar jag inte kan göra något annat än det jag gör. När jag har gjort det ska jag sluta bita på naglarna, och speciellt min högra pekfingernagel för den är biten på åt fel håll på något konstigt sätt, så den är kortast i roten och tunnare än plastfolie mot toppen. Det ser superäckligt ut och svider som all världens pissmyror! Nu har jag satt ett plåster runt fingret och utrustat mig med en tuschpennskork av plast att tugga på, det är bra eftersom konsistensen väldigt mycket påminner om naglar. Nu ska jag ta tag i allt det som jag precis sa att jag skulle göra.

klickbara bilder o so (p.s. ej egobilder, porträttbilder!!!!)

Hej

Idag har jag ätit 326 pepparkakor, applåderat grannen som kom med traktorn och plogade åt oss, rensat bilder från mappen 2010 för att föra över till min externa hårddisk, skottat snö ganska mycket, sett ännu mer på brideshead revisited, har ni sett det förresten? Det är underbart! Det handlar om en Charles och en Sebastian och några till, de ser ut såhär:


Malena är tillfälligt hemma från Afrika och har förstås blivit störtsjuk pga resan, sorg, stress, glädje, bakterier, virus och allt möjligt, så det är inte så mycket annat hon kan göra än att se på denna fantastiska tv-serie. Idag har vi sett kanske fem avsnitt, alltså minst fem timmar och jag känner nu hur abstinensen smyger sig på. Under tiden vi hängav oss åt deras underbart brittiska problem tittade min mattebok på mig från ett dunkelt hörn i huset. Jag kände hur dess uppslagna, oräknade sidor stirrade på mig, men eftersom jag är väluppfostrad flackade jag ödmjukt med blicken och besvarade inte dess förfrågan om ett möte.

Den får vänta tills jag verkligen inte har något bättre för mig än att säkerställa min framtid med hjälp av eventuellt goda betyg.

Nu hör jag hur människor sällskapar på nedervåningen. Det är bäst jag går ner och har trevligt när jag ändå har chansen. Om en stund kommer jag kanske tillbaka och då ska jag berätta om en fantastisk upptäckt jag gjort.

åhhhhhhhhh se den!

jag har såna där små små skavande saker på ryggen
de känns ibland när jag viker armen bakåt över motsatt axel och tvingar handen neråt samtidigt som jag kränger mig framåt eller om jag gör samma sak upp och ner
de går att pilla loss och det finns hundra
de är strödda som brödsmulor men jag vet inte vilken färg de har
ibland misstar jag dem för födelsemärken
men river jag lite känner jag skillnaden för brödsmulorna sitter inte speciellt hårt och gör inte ont
jag ser inte hur de ser ut
någon gång har jag nästan vänt kroppen ut och in för att få en skymt av dem i min skeva spegel
men taklampan är placerad så ljuset inte kommer rätt så jag har ändå inte sett dem

men viker jag armen bakåt kan de plockas loss och sen försvinner de och det syns säkert inte någon skillnad för det känns inte som om det skulle bli rött eller något, de bara är inte där och kanske någon gång har de fastnat under naglarna men det tror jag inte för de är så korta att ingenting får plats under den vita kanten

kvällen kunde varit b men mina tjejer var på g som jag brukar säga. älskar fester som är dräggiga egentligen fast bara i hemlighet har man roligt ändå

En hemlighetsfull bild för ett inte så hemlighetsfullt nyår. Vad är grejen med människor? Inklusive mig själv förstås. När Robert som utsett sig själv till professor i psykologi bara för att han läst psykologi A berättar om hur överjaget blir mer och mer överkört av detet ju mer man dricker, alltså att ens djuriska lustar tar överhanden och det bara är sex och slagsmål som gäller, har jag väl inte riktigt förstått hur rätt lille Robban faktiskt har. Men efter att ha sett hans kursbok omsättas i praktiken och bevisa sig själv så här många gånger måste jag ge honom rätt. Han är nog professor.

Visst väcker bilden många frågor. Var är den tagen? En bygdegård, ett församlingshem, en dagis en skola? Vilka är människorna på bilden? Vem är killen som sitter på en stol och ser mentalt handikappad ut? Vad är det för folk med sladdriga ben på andra sidan dörrkarmen? Vilken färg är det egentligen på den kära tjejens klänning? Är det med eller utan tunga? Vem har målat tavlorna i bakgrunden och vad heter båtarna i den pinande stormen? Vad är klockan? Hur många watt är lysrören på? Är det flaskor eller plastmuggar som står på bordet?

Den här bilden upplevd i verkligheten var minst lika full av mysterier. Precis samma frågor ställde jag mig redan då, plus de gamla vanliga frågor jag ständigt brottas med: vem är jag, var är jag, varför är jag, hur är den där människan fortfarande vid liv, hur många minkar finns det på ett fat, när klämtar klockan för alla zinkbaljor EGENTLIGEN?

Av detta har jag lärt mig att oavsett om livet är övertäckt av darrande paintfingrar eller inte vet man inte mer än det man ser, och det är inte speciellt mycket. Och vad man hör också förstås. Men det man hör är ju inte alltid särskilt sant. Och vad man smakar kan ju vara ren lögn faktiskt. En smaskig nyårskyss (som en vän till mig så smakfullt uttryckte det) kan i själva verket vara allt annat än smaskig och lollipoppig. Vilket sinne ska man lita på när samtliga är utslagna? Känseln? Är förnuftet ett sinne? I så fall saknar jag det.

Fast det gör ingenting. Eller liksom! Det är rätt nice.

Nyår ägde, 2011 HERE I COME LIKSOM

skoja

..tjatja