labyrinter

Idag är helt klart en bra dag. På många och flera andra sätt. Dels är det för att jag är en ung, sofistikerad och självständig ung kvinna, dels är det en bra dag för att allting är bra. Jag kunde dricka ganska många koppar kaffe utan att få ont i magen, jag hade min första fysik b-lektion (det var ett bindestreck, noterat.) OCH JA JAG HAR FYSIK! Ni minns min jättejättelånga text om hur brutalt jag dissade b-kursen efter att ha fått mvg i a-kursen, (länk), men nu har jag ändrat mig så jag har hoppat in helt enkelt. De andra har hunnit göra ett kapitel hittills den här terminen, men det håller jag på att ta igen, vilket innebär att jag är ambitiös, duktig och underbar.

Ett litet minus idag var dock en sak som skedde när jag kom hem. Jag hade sovit lite på bussen, gått av, gått hem, och på vägen upp för farstutrappan till huset flög tankarna lite kring knutarna. Knutar om att jag nog skulle byta strumpor när jag kom in och att jag sen skulle vänta på att malena skulle bada klart och sen sitta och äta middag tillsammans med henne. Men när jag kom in slog det mig att jag inte hörde ljudet av varmt kranvatten som slår mot badkarskant eller något annat ljud heller. Då kom jag på att Malena har åkt till Afrika och att Ebba är i Oslo. Då åt jag middag ensam och funderade på livet i varje tugga. Och eftersom varje tugga smakade ganska gott av majs och tonfisk och dressing och räkor och soltorkade tomater och ris och gurka och majs igen så kändes livet ganska bra, även om jag inte hade mina systrar där. Apropå syskon, har jag inte sett min bror idag. Konstigt, vi bor ju ändå vägg i vägg.

Nu har jag legat i min säng hundra timmar och skrivit det här. OVANPÅ TÄCKET. Och det är tolv grader i mitt rum! Inte smart. Nu ska jag lägga mig under täcket. Och det andra täcket med. Och filten förstås.

Godnatteeeeeeeeeer!(såhär såg jag ut i nian när jag var häftig)

En koala jag hittade bland exempelbilder på min dator! Visste ni en grej om koalor? Hannarna brukar gå ihop i gäng och putta ner en utvald krispig hona från träden och sedan utför de gruppvåldtäkt på henne nere på marken. Då står de i en cirkel runt omkring de älskande och klappar sina ramar i takt samtidigt som de skriker HORA HORA och har kepsen bakåfram.



Sverige jobbar!

är ett par skor jag hittade på halva priset häromdagen! Jag hade inga pengar men kom fram till att det inte gjorde så mycket. Det är inte ofta man hittar ett par bra skor som är bra som till och med ens mamma tycker är bra. Så min snälla syster Malena gav mig skorna i present! Då blev jag glad. Hon i butiken sa att det var ju jättebra att trots att de var på rea så är de faktiskt ett säkert kort i vår också! Det var ju tur, sa jag, eftersom jag nog inte hade köpt dem om de varit otrendiga..

Kanske försäkrade hon mig om det för att hon trodde jag var intresserad av mode eller något. Jag såg inte ens så fashionabel ut, jag hade träningsbyxor och massa knöliga tröjor under min jacka som inte går att stänga för att dragkedjan är trasig. Inte trasig på det där färdigköpta, fashion-goth-sättet som modebloggare har utan på det "hej jag råkade trampa på min jacka samtidigt som jag åkte rutschkana så dragkedjan gick sönder"-sättet.

Så hon kanske sa det för att hon tyckte jag var för trend-omedveten! Så hon ville ge mig en liten knuff ut i modevärlden genom att säga de magiska orden som uppmuntrade mig till ökat modeintresse. Hon tänkte kanske: "Den där tjejen har potential. Hon kanske kan bli något. En dag kanske hon handlar på Gina Tricot som jag. Jag rekommenderar henne de här trendiga skorna. Åh, dagens goda gärning." 

Eller gjorde hon det helt utan någon tanke bakom, så som det ofta är när man säger sådana saker. Antar jag. Såhär ser de ut hur som helst:


Världens trendigaste träklack.

Världens trendigaste foder!

Världens trendigaste sula!

Jag är på det hela taget nöjd. Nu återstår frågan om jag ska ha på mig dem imorgon, om det är dags för deras jungfrufärd. Nja. Njaaaa. Heheh nja.

Bilderna har jag tagit förresten med det finaste objektivet jag vet, som jag fick av pappa, vilket jag nämnt i tidigare inlägg...har förresten under de senaste dagarna här på bloggen helt och hållet råkat avslöja att jag är bortskämd. Bara massa presenter hit och dit. Men det är inte alltid så! Och jag brukar inte få julklappar så det jämnar ut sig över åren. Säg inget till någon. Hejdå!!!!!!! (betalar faktiskt fritidskortet själv) (och bio) (och kaffe i skolan) (och alla mina kläder förutom när jag får en present) (hejdå igen)

Jag vill ta tillbaka samtliga elakheter jag spottade ur mig i föregående inlägg, alltså de påhopp jag riktade mot min pappa. Härmed förlåter jag honom.

(tack för lunchpengarna)
(och kameran...)

förklaring: hehe min pappa har köpt en ny kamera så jag får hans gamla MED TILLHÖRANDE OBJEKTIV SOM ÄR NICE HEHEHEHHEHEHEHEHEHHEHE jaaa det är samma objektiv som Sandra Beijer har hehehehe men det är underbart bra och trevligt. Nu får jag fota med den till och med utanför mitt he. Men jag om jag tappar bort kameran kommer pappa hälla syra i mitt ansikte men det gör ingenting eftersom jag är så snäll och fin på insidan också, så även om mitt ansikte försvinner och smälts ner till en köttig sörja är jag fortfarande samma goa glada tjej som gillar katter och yoggi.

Tjabba alla kompisarna. Nu ska jag visa min favoritpresent jag har fått den senaste tiden! Först av allt är den en hatt som mamma och pappa hittade på loppis! När de såg den tänkte de genast på mig, deras underbaraste dotter som är den allra trevligaste man kan tänka sig. Så de köpte hatten för hela hundra kronor!!!!

Hatten kom i hattlåda. Oerhört praktiskt och snällt!

Inuti hatten är det läder och en fin rosett, eftersom det är en riktig hatt med riktiga hattbehör.

I hattlådan finns det en hattlåda till, som inte är gjord av papp riktigt men inuti den liger vad jag tror är en avsliten insida av själva hatten. Den har tillhört Arvid Andersson tydligen, han måste varit en trevlig prick när det begav sig. Fast han hade lite litet huvud dock, det var synd.

Det häftigaste är att en gammal Mariestadstidningen från 1955 ligger inknölad däri! Det står om massa knäppa grejer som var aktuella i bygden på den tiden. Stört att det hände så mycket här då jämfört med nu, men det är väl inte förvånande direkt.

Vem vill liksom inte ta med dig sin fru och gå på högermöte i Lyrestad?

Samkväm <3
Jo, såhär ser hatten ut på.


Ja, visst är det underbart att leva.

Angående håret, så har jag inte kvar det längre. Men sådär såg det ut för några timmar sen, innan jag föll för min pappas elakheter och duschade bort lockarna. Pappa har mobbat mig hela dagen för han tyckte jag såg ut som något amerikanskt eller mammigt. Jag vet att han bara är avundsjuk för att han inte har något eget hår, men jag blev ändå väldigt ledsen när han mobbades sådär :( hela dagen :( Han pekade på mig och skrattade och hade roliga ögon så att jag förstod att han var elak fast det inte hördes. MEN JAG SÅG ATT HAN VAR OND I ÖGONEN!!!!!

Nu har jag i alla fall rakt och platt och snäll hår igen, som det anstår en flicka i min ålder. Jag föreslår att pappa följer mitt exempel och gör vad som anstår en man i hans ålder, nämligen att kamma över flinten.

JUSTE PAPPA VAD SÄGER DU NU VA, UTHÄNGD I BLOGGEN! HA! hehe om du är ledsen kan du ringa GRIS, gubbarnas rätt i samhället..........
tack för hatten förresten

Ibland skriver jag roliga texter och ibland allvarliga. De allvarliga är svårare att publicera eftersom det inte finns någon humor att gömma sig i och jag blir rädd att vara för pretto och ta mig själv på för stort allvar. Sen blir jag osäker på vad folk tycker om mig och sen raderar jag texten eller lägger den bland utkast. Eftersom man aldrig kan veta vem som läser och inte vet om man skulle vilja att personen i fråga ska tillhandahålla det man känner, fritt att analysera, skratta åt, känna på, och utan att alls se reaktionen i dess ansikte, gör det mig osäker på vad jag ska skriva. Så nu ska jag skriva om vad jag gjort idag på ett opersonligt sätt.

Men det orkar jag inte när jag tänker efter. Efter skolan som slutade för tidigt gick vi på loppis och jag köpte den mest fabulösa regnkappa någon kan tänka sig. Jag ska visa den någon dag. Jag köpte också en skål som är perfekt att ha nudlar i, det såg jag direkt att det var, och en halsduk som luktar som en familj med starkt tävttmedel och ännu starkare sköljmedel. Det kliar i näsan och munnen. Mamma vill att jag ska tvätta den, men eftersom sköljmedel är bannlyst hemma hos oss kan ju aldrig halsduken återfå sin mjukhet om den eventuellt försvinner i tvätten. Därför föredrar jag att successivt vädra ut de starka kemikalierna med hjälp av andra kemikalier, de droppar parfym jag gnider på halsen varje morgon kommer en dag ha blåst ut samtliga spår av föregående ägare.

Såhär ser den, och jag, ut idag, grovt poserande förstås:
(på den sista bilden tog jag värvning i al quida)

Jag resonerar så här. En dag kommer jag vara en fattig student, som knappt har råd med tamponger. Men just nu är jag inte det, utan tvärtom kan jag lägga pengar på vad jag vill. Då får man köpa ansiktsrengöring som kostar över halva månadsinkomster (alltså studiebidraget..) och man får ha en hang up på ett visst dyrt sminkmärke som råkar vara jättebra och jättesnällt och förstås, jätteonödigt. Men varför jag egentligen fått en sådan alldeles speciell fabless för clinique att jag har dess puder, krämer, rengöring, hundra läppstift, mascara, läppglans osv osv osv insåg jag inte förrän jag insåg att ..

Alla cliniques produkter matchar mitt badrum. OMG1!"!"!!!



Det är nästan för bra. Allt vaniljigt och lavendellila och handfatssilvrigt och ljusgrönt bara...Så matchat och perfekt.



De senaste medlemmarna i familjen Underbar <3



Ser ni den ljusgröna plasten på läppstiftet och på pumpen? Hur väl det går ihop med kanten av kockumsburkarna? Jag är bäst.





Jag älskar mitt badrum. Och clinique. Och att övermatcha.

Men mest av allt, älskar jag mig själv.

Jag läser ibland ganska många böcker. Just nu till exempel, läser jag Kafka på stranden av Haruki Murakami. Ellen har pratat om den och jag såg dess bokrygg på en hylla i Oslo, fast i engelsk titel. Sandra Beijer har bloggat om den någon gång tror jag också, någon gång efter att hon läst Norwegian Wood av samma författare. Den har jag också läst, en gång i nian, då tyckte jag att den var grovt överskattad och kände inget speciellt när jag läste den, men någonting jag erfarit mellan första och andra läsningen, som var i tvåan, har gjort att jag uppskattar den på ett helt annat sätt nu. Jag vet inte riktigt vad.

Kafka på stranden är så (plats för positivt adjektiv) att alla mina nagelband blöder. Jag biter upp dem i kanterna och drar av huden när jag är inne i läsandet och så blöder det. Det är blodfläckar på mitt vita sidennattlinne till och med. När Robert bäddade min säng i förrgår var jag tvungen att påpeka det, att det var mitt nagelband som gått sönder, inget annat om han nu trodde det. Robert verkade inte bry sig och vek bara ihop nattlinnet och la undan någonstans jag inte minns för jag har inte hittat det sen dess. Jag borde lägga det i tvätten. Egentligen gör det dock ingenting att det är fläckigt, eftersom det kanske skulle hindra mig från att bära det offentligt. Eller jag menar bland folk när jag ska sova. Har jag inte bh under, vilket jag inte har normalt sett om jag sover, ser man mina bröstvårtor igenom det tunna silket. Jag är inte säker på vad jag tycker om det. Eller rättare sagt, vad andra tycker om det.

Nu har jag råkat svälja läppstift igen. Det kliar i halsen.

Hej då @-}--