labyrinter

Jag vet inte om det bara är jag som känner en viss prestationsångest inför sommaren, eller om det är ett utbrett fenomen. Så många förväntningar som byggts upp under detta särdeles fruktansvärda vinterhalvår, står nu i begrepp att bli uppfyllda. Hoppas jag. Men det är så många saker jag vill göra att jag blir helt lamslagen och bara sover och klipper gräset istället.

Nu ska jag skriva en lista på saker som jag bestämt mig för att göra under sommaren:

• Åka till Göteborg
• Åka omkring på öarna på Västkusten
• Ta fritidskortet och besöka varenda ställe som finns i Västra Götaland
• Ha en exotisk sommarförälskelse
• Bada jämt med mina vänner
• Festa JÄRNET
• Träna
• Hjälpa mamma och pappa bygga kök
• Klippa gräset
• Städa mitt rum
• Läsa en massa intressanta böcker
• Bilda mig
• Bättra på min franska
• Bli brun på magen
• Få hård hud under fötterna så jag kan springa över barfota över gruset
• Gå på emmaboda
• Gå upp tidigt på morgonen
• Dricka öl på en strand/i en park/kring en brasa med kul folk
• Var uppe till jättesent på natten och ha på sig jättetjocka tröjor och klaga över myggen
• Tälta
• Få långt hår
• Gå på Hemmaboda

Hittills har jag haft nästintill utegångsförbud i två veckor, klippt håret kortare, fått bonnabränna, klippt gräset, målat väggar, tränat två gånger, läst 1 bok, Varit med vänner 3 gånger, festat två gånger, gått upp tidigt 0 gånger, åtminstone KÖPT fritidskort, haft chans till sommarförälskelse tre gånger men inte funnit det tillräckligt exotiskt eller tillräckligt intressant för att det skulle bli en bra film och struntat i det, jag har bara fått två myggbett, badat 4 gånger, täckt över det stökiga i mitt rum med ett 2.5 m brett överkast, osv.

Därför är jag hemskt stressad! Så mycket kvar att göra. Jag kommer aldrig hinna med allt. Hela arrangemanget försvåras av att jag lider av samvetskval mot mina föräldrar som måste vara ensamma hemma om jag inte är hemma. Eftersom min bror bara sitter inne i sitt rum och spelar wow kan inte han helelr sällskapa med dem. Eller inte för att de egentligen behöver sällskap, de behöver arbetshjälp. Det finns så mycket att göra när man äger 4 byggnader, varav en är en butik, en saknar kök, en behöver totalrenoveras och en har massa ogräs runt omkring sig. Dessutom, finns det ungefär lika mycket gräs mellan dessa, kanske motsvarande tre fotbollsplaner, vilka växer ungefär lika fort som en leopard springer. DÄFÖR BORDE JAG VERKLIGEN VARA HEMMA, GÅ UPP TIDIGT PÅ MORGONEN, RENOVERA FÖNSTER, MÅLA LISTER, TA HAND OM LEVERANSER, MATA KATTERNA, TÖMMA DISKMASKINEN, STÄDA, KLIPPA GRÄSET, BLI AV MED DEN ENORMA TACKSAMHETSSKULD JAG KÄNNER INFÖR MINA FÖRÄLDRAR SOM SKÄMMER BORT MIG SÅ TOTALT.

Överhufvudtaget borde jag vara hemskt tacksam att jag ens får lov att arbeta på våra ägor. Det är inte alla människor här i världen som får chansen att känna sig behövd, och därför skall jag vara mycket nöjd med min tillvaro.

Jag är inte helt säker på hur jag ska få den här sommaren att gå ihop. Den har redan börjat och vandrat iväg alldeles för långt. Det är också oroande att jag ens funderar på det här och inte bara lever i nuet och är alla, inklusive mig själv, till lags samtidigt. Men som alltid, försöker jag planera mitt liv ungefär 40 år i förtid, in i minsta detalj så att det skulle passa bra att skriva om i en bok. Klart jag får prestationsångest! Livet är aldrig så spännande som i en bok. Men ändå, så fort som jag varit med om något börjar jag formulera händelsen i ett nummerlöst kapitel i boken om mig själv. Även innan något har hänt, planerar jag vad som ska hända bara för att det skulle bli ett intressant sammanträffande med något som jag kan hitta på har hänt i förrförra kapitlet. Oftast blir det som jag planerat, men inte alltid, och då har jag slösat bort min tid på något helt ointressant, helt fruktansvärt tråkigt att skriva om, någonting inte värt att nämna när man om 50 år sitter och berättar om sin fantastiskt intressanta uppväxt som format den person man är den dagen, sittandes med pipa och enormt stor hatt i en spännande stol omgiven av kulturella personer alla med olika grad av psykiska problem, där man själv förstås har haft det som värst i livet bortsett från de stunder man smugit iväg med sin älskare, likt Bonnie and Clyde, och för ett ögonblick sett ljuset i den mörka, tragiska grotta man kallar sitt liv.

Precis så vill jag att det ska vara. Det problematiska i den framtidsvisionen är dock att jag inte har några egentliga problem att problematisera, att jag faktiskt har ett ganska fint liv där jag måste inbilla mig psykiska åkommor tills jag får dem på riktigt för att överhufvudtaget ha något att skriva om. Exempel på saker jag intalat mig själv att känna tills jag inte vet skillnaden på fantasi och verklighet är:

• Förälskelse
• Lycka
• Dödsfall
• Manodepressivitet
• ADHD
• Sinnesförvirring
• Långa tånaglar
• Rebellism
• Intellektualitet
• Att jag skulle vara poetisk

Den ständiga frågan. Det jag alltid återkommer till. ÄR NÅGOT AV DETTA SANT? ÄR JAG KÄR? ÄR JAG DEPRIMERAD? HAR JAG LÅNGA TÅNAGLAR? ÄR JAG SMART? KAN JAG SKRIVA? KAN JAG INTALA MIG ATT JAG ÄR GRYM OCH TRO PÅ DET SÅ HÅRT ATT JAG FAKTISKT BLIR DET? ELLER ÄR JAG EN SÅDAN BRA SKÅDESPELERSKA ATT INGEN VET NÄR JAG SPELAR, ALLRA MINST JAG SJÄLV?

Är jag mitt sanna jag när sitter under köksbordet och drar bort hud från tårna och nynner för mig själv, eller är det i själva verket den riktiga Freja som kommer fram under alkoholens inverkan, eller när jag driver alla runtomrking mig till vanvett genom att aldrig sluta prata om oväsensligheter, vitsa och skoja som en sinnessjuk, pensionerad komiker, eller är det jag som är jag när jag förstrött står och sminkar mig av ingen anledning alls bara för att slippa göra saker jag egentligen behöver?

Nu handlar det här inte alls om sommaren längre, utan om mig själv, precis som allt annat jag någonsin tänker på. Jävla skit.