labyrinter

hon badar med kläderna på
vattenfyllt omsvallande kaskadskapande
varmvattnet som omringar hennes frusna kropp och tränger sig in
genom tröjärmar halslinning och allt tunt linnetyg
lyssnar under ytan för alla ljud är så avlägsna då
hör bara hur det som kallas h2o
kluckar
sönder
hennes
själ

och vattnet vågar sig i samma takt över ytan
som hon andas
och när hon slutar
andas massan åt henne
drar ihop lungsäckarna
och låter dem fyllas igen

det hänger fuktdroppar i hennes ögonfransar
slingrande hårtentakler
som sjögräs
upplösta under
(den plötsligt så stilla)
ytan